maxpuls197.se

Då var det dags för en race-rapport igen. Normalt så handlar ju en sådan här berättelse om själva loppet men den här gången börjar jag från början.

I många år har jag burit på en känsla från en kortdistanstriathlon som jag körde någon gång i mitten på 80-talet. Det var otroligt roligt även om det var kallt i vattnet och simning inte var min favoritgren. Sedan den gången har jag burit på en dröm om att köra ett nytt triathlon. Men som sagt simning i kallt vatten har varit avskräckande…

Sommaren 2013 bestämde jag mig för att göra en medeldistans triathlon dvs 1900m simning, 90 km cykel och 21,1km löpning, totalt 11,3 mil. Denna distans brukar även kallas för halv Ironman eller Ironman 70.3 (miles).

Tidigt på hösten samma år anmälde jag mig till en crawlkurs på Valhalla och försökte göra som läraren sa men hade fullt upp med att försöka lugna paniken när jag inte fick luft i lungorna. Lärde mig lite teknik men absolut inte att crawla. I december la jag triathlonplanerna på hyllan för att satsa på ultralöpning – men drömmen om ett nytt triathlon var inte helt död.

2017 inleddes med Sandsjöbacka Trail och Nattvasan. Som en effekt av Nattvasans hybris dök så åter igen tanken på Tjörn triathlon 11,3 upp och jag gick från tanke till handling. Gjorde en anmälan och fixade en tävlingslicens så jag skulle kunna köra i H55.

Nu var det bara att ta tag i träningen men hur svårt kunde det vara, simningen borde kunna gå på en timme, cyklingen var ju bara lite längre än Grenserittets 80km och på landsväg, och 21km har jag säkert sprungit mer än 50 gånger om man räknar träningar och lopp så den borde jag fixa på 2 timmar. Detta ger en möjlig måltid på 6-timmar, en tid som är kortare än många event som jag varit med på men det är trots allt nästan en arbetsdag.

Under våren 2017 blev det mest den gamla vanliga träningen med blandning av cykel (MTB) och löpning. Hade även som mål för säsongen att verkligen ta tag i MTB-cyklingen och kunna ligga strax under 1,5 gånger segrartiden på de lopp jag skulle köra under sommaren.

Någon simning hade jag ingen tanke på och våtdräkt fanns bara på önskelistan. Men jag visste att sommaren skulle tillbringas i på Rossö utanför Strömstad så det skulle bli många tillfällen att simma i öppet vatten som det heter nu för tiden.

I maj började jag bli tveksam men så fick jag feeling och bestämde mig för nu eller aldrig… Åkte till TriSpot i Mölnlycke och köpte min första simvåtdräkt och några dagar senare var det dags för prova på triathlon på Råda Säteri. Här är banan 750m simning, 18km cykel och 5km löpning. Allt sker i en ganska avslappnad miljö och tanken är att man skall kunna träna på de olika momenten men även på övergångarna mellan de olika grenarna.

Träningen gick bra men simningen var usel, blev till slut mest bröstsim och jag var bland de sista upp ur vattnet. Cyklingen och löpningen gick bra och jag var i mål strax under 1,5 timmar. Ytterligare två träningstillfällen blev det innan slutprovet på Tjörn.

Under semestern blev det lite simning i havet med träning på att simma i vågor och navigering. Vid några tillfällen åkte jag till Humlebadet i Jonsered för att simma lite i Aspen. Övning ger färdighet men elaka tungor skulle nog kalla min stil som en variant av hundsim.

Så började det närma sig tävlingsdagen med ett genrep på Råda Säteri på måndagen. Det gick bra med de tre grenarna men tekniskt/praktiskt var det katastrof. Klockan krånglade och jag hade glömt utrustning hemma men det blev ändå säsongsbästa tiden.

På torsdagsnatten började jag få svårt att sova och blev mer och mer nojig inför loppet. Som sagt varje gren för sig var ju görlig men hur skulle det kännas att göra alla tre i en följd. Hur skulle jag äta på cykeln för att klara löpningen och framför allt hur hårt skulle jag köra för att kunna springa överhuvudtaget.

Ett annat orosmoment var vätskepåfyllning under loppet. Min kompis Henrik skulle langa dricka vid varvningen men vi hade inte tränat på detta. Jag var inte säker på hur det skulle se ut vi vätskestationen under loppet. Mugg med dricka och stanna för att fylla sin flaska kändes inte riktigt bra.

Race Day
Incheckningen i Skärhamn öppnade klockan sju och det skulle ta en timme dit med bil så jag hade satt väckarklockan på 05:45. Hade faktiskt tre klockor inställda på väckning denna tid, allt för att inte försova mig. Utrustningen var redan färdigpackad så det var bara påklädning och frukost som skulle fixas innan avfärd.

Kom så iväg vid kvart i sex och var framme och hade lastat av lagom tills incheckningen öppnade. Fick mitt startkuvert och begav mig till växlingsområdet som låg 50 meter bort från incheckningen. Fick ta på mig hjälm och märka cykeln innan jag var välkommen in i området. Letade upp min plats och organiserade min utrustning så jag skulle komma åt den i rätt ordning under loppet.

Stämningen var på topp och jag pratade med några kända personer innan det var dags att kränga på sig våtdräkten och ge sig iväg till starten och uppvärmningen. Det var en liten sandstrand som låg något hundratal meter bort. Uppställning, invigning, lite småprat och så var klockan 09:06 och dags för start.

Höll mig i utkanten av startfältet då jag visste att jag inte var särskilt snabb i vattnet och räknade med att bli översimmad av senare startgrupper. Den vanliga paniken var där och det var vatten överallt, försökte få till ett flyt i crawlen men fick växla mellan crawl, andning, bröstsim och flytning. Det blåste som vanligt i havet och det blev lite vågor, vi hade både medvind och motvind. Kanotisterna följde oss från start till mål och efter cirka 48 minuter fick jag kliva upp ur vattnet och jogga bort till tävlingscentrum för att byta om till cykling.

Av med våtdräkt, på med cykeltröja, torka fötterna och på med strumpor och skor, ladda på med näring, hjälm på och dags att ta loss cykeln från stället och jogga vidare mot cykelstarten. Bytte gren på klockan och gav mig iväg – han se att klocktiden var 10.00 och strax därefter tryckte jag fel så jag bytte till löpning efter 30 sekunder. Hjälp!!!

Snabba tankar och jag fick avsluta pågående Triathlon och starta en ny, passera simningen och starta cyklingen igen. Nu var jag färdigvelad och det var bara att sätta sig tillrätta i tempobågen och kötta på. Nu när simningen var avklarad var det två grenar som jag behärskar kvar och första grenen innebar enligt planen 3 timmar i cykelsadeln.

Trampade och trampade och trampade, kom ikapp och körde om en hel del cyklister som varit snabbare än mig under simningen. Vid 25 km var det dags för vätska, banan och bulle. Blev positivt överraskad när vätskan langades i flaskor – grymt bra. Fick även banan och bulle och kunde rulla vidare utan att behöva stanna.

Första varvet avklarades på en tid snabbare än beräknat och jag kände mig fortfarande pigg, Henrik stöttade med glada tillrop och langning, lyckades få med mig en flaska av två.

Ut på andra varvet, nu med lite mera vind. Kom ikapp ytterligare några cyklister och vid 70 km så var det åter dags för vätska, bulle och banan. Laddade in lite då jag började känna mig tom i magen. Nu var det bara 20 km cykling kvar och trots motvind och några sega backar så var varje avverkad km en km närmare målet eller åtminstone slutet på cykeletappen.

När klockan slog 2:58:58 hade jag cyklat mina 90 km och det var dags att byta till löpning. Detta byte brukar inte ta mer än två minuter då det bara handlar om att byta skor och tröja. Nu var klockan 13.00 och jag hade varit ute på banan sedan 09:06 låg ganska precis på 6-timmars prognos inför sista momentet.

Benen fungerade riktigt bra och jag kom iväg i bra tempo, kanske lite för fort men det gjorde inte ont i dom. Nu var det en varvbana som skulle avverkas fyra gånger innan finishertröjan och medaljen skulle bärgas. 

Henrik hejade på och gav stöttande uppmuntran. Jag kände efter ett tag att det var något som gjorde att det var svårt att ta ut stegen. Insåg efter första varvet att det var blåsan som var sprängfull men var skulle man kunna åtgärda det utan att få dagsböter. Vid vändpunkten på löparbanan såg jag att det fanns en baja-maja. Dags att planera för en teknisk paus när jag fått mig en salt sill och lite sportdryck innan vändningen.

Där pep klockan för 8km och dags för en paus. Han inte mer än in i båset förrän det knackade och någon undrade om jag skulle vara där länge. Naturligtvis inte – för här jagas det minuter.

Dags för varvning och ytterligare ett armband för att hålla koll på antalet varv. Halva löpningen gjord och efter pausen sprang jag med en ny kropp. Endast 10km kvar – ett vanligt träningspass.

Det började gå tyngre och tyngre nu och det gick inte att göra några snabba rörelser utan att riskera krampkänningar. Mötte många som såg mer slitna ut än jag och som hade ytterligare något varv kvar. Sista varvet var jätte jobbigt när det gällde krampkänningar. Fick springa försiktigt för att inte få kramp och lyckades balansera ända in i mål på den slaka lina som håller krampen borta.

Äntligen passerar jag mållinjen efter 06:02:33 och får medalj och finisher-tröja.

Tack till Henrik för support och bilder.

Årets DXC flyttades från våren till hösten vilket gjorde att det blev årets sista lopp istället för årets första.

Inför säsongen 2015 hade jag bestämt mig för att fokusera lite mer än tidigare på MTB-cyklingen och kom igång med trainer-pass och även en del watt-cykling. Under sommaren kördes det några lopp och efter semestern har jag fått till ett par pass på watt-cykel varje vecka.

Vädret var perfekt för kortärmat och bara ben. Banan var så torr och hård som den kan bli så jag fick sota lite för att jag pumpat däcken lite väl hårt. Det blev lite mycket studs i skogen. Den nyservade cykeln fungerade inte helt perfekt – hade en hel del problem med framväxeln som resulterade i att jag fick gå från stora kakan till minsta för att sedan gå upp på mellan kakan. Det blev några växlingar där jag lyckades få kedjan att kugga av så jag fick stanna och lägga på den igen.

På transportsträckorna gick det undan och där har jag tidigare upplevt att jag varit lite svag och inte orkat gå med när det funnits chans till klungkörning. I år lyckades jag till och med dra lite för hårt så att jag tappade klungan vid några tillfällen.

Måltiden blev 2:37:40 vilket var snabbaste rundan och en förbättring med drygt 30 minuter sedan 2015 (tappade en del tid då jag fick punktering).

I skrivande stund har det gått en vecka sedan målgång på årets kanotmaraton och nu är det dags att sammanfatta loppet. Egentligen skulle man nog kunna sammanfatta hela 2016 års kanotsäsong som KATASTROF.

Året började bra eller kanske inte – beror på hur man ser det. Nåväl jag började gå på rehab för en impingement i höger axel. Det är en inklämd sena som ger smärta när man rör axeln i vissa mönster. Behandlingen går ut på att bygga upp sig runt om och på så vis avlasta senan och kanske få lite nya rörelsemönster så att den inte kommer i kläm.

Detta innebar en hel del styrketräning för överkroppen vilket skulle vara bra för paddlingen också. I maj fick jag även in ett första pass i kajaken och fixade 7 km paddling utan besvär.

Så långt såg det bra ut men sedan vet jag inte vad som hände. Midsommar regnade bort, det blev ett MTB-lopp i juli och sedan när det var akut med timmar i kajaken så började det blåsa. Mentalt saknade jag helt och hållet någon lust att paddla – efter fem säsonger med kajak och kanotmaraton.

Lyckades att få ihop 35 km i kajaken (på tre pass varav ett var 20km) innan det var dags att åka till Dalsland för att paddla årets upplaga av DKM.

Vädermässigt fanns det ett hot om riktigt dåligt väder och vindhastigheter upp mot 17 m/s i vindbyarna. Kanske skulle banan bli avkortad.

På startdagen såg väderprognosen bättre ut men blåsigt skulle det bli på vissa ställen. Henrik som i år hade bestämt sig för en lugn start till första lyftet skulle hjälpa mig att bära då jag var osäker på min axel.

Fram till Skåpa gick det ungefär som tidigare år och jag kom till lyftet efter 44 minuters paddling. Efter att vi bestämt hur vi skulle bära gav vi oss iväg mot nästa sjö. Att bära kajaken själv är inte lätt och det känns som om man kan bryta ryggen när som helst. Nu när vi var två som bar två kajaker, en under varje arm så blev det en helt annan rörelse och armen började krampa och det blev otroligt jobbigt. Vi stannade ett par gånger för att få bort lite mjölksyra från underarmarna och kom så slutligen till toppen på backen och kunde sjösätta igen.

Som vanligt hade hejarklacken tagit sig till Skåpabron för att ropa ”Heja Peter” innan det bar iväg mot nästa lyft i Skifors.

Jag och Henrik låg ganska nära varandra i början men sedan kom vi ifrån varandra. Mest på grund av att jag är usel på att navigera/styra så jag hamnade ur kurs. Jag fick öka lite för att komma in på banan igen men hamnade något hundratal meter före Henrik in till Skifors.

Här tog jag bulle, banan och lite vatten innan jag segade iväg till nästa sjö. Nu började jag fundera på varför jag inte bygger den lilla kanotvagnen som jag tänkt så många gånger. Hur svårt kan det vara?  Får bli en till 2017

Nu hade jag tappat bort Henrik som tog någon minut längre stopp i Skifors. Jag paddlade på men nu började avsaknaden av träning visa sig. Det var tungt, det var monotont och det var oändligt långt till Gustavsfors. Lite som att springa i fjällen, någon mil bort skall man svänga vänster. Satt och funderade på hur man vilar när man paddlar. Vid löpning kan man gå i backar  och cyklar man kan man ju alltid rulla nerför men vad gör man i en kajak?

Någonstans efter Vårvikskyrka inser jag att jag åter igen är ur kurs och får paddla lite extra för att komma in på banan igen. Då kommer naturligtvis Henrik tuffande på den rätta vägen.

Vi paddlar vidare mot nästa lyft men som vanligt behöver Henrik en teknisk paus innan kanalen mot Gustavsfors så han stannar och jag paddlar vidare.

Jag kommer ur kajaken och släpar den och mig själv genom en tuff motvind ner till stationen. Får i mig lite bulle och saltgurka, besöker toaletterna och är sedan klar för den sista biten. Det blåser en stark vind nere vid sjösättningsbryggan och det känns tungt redan vid sjösättningen. Nu är vi på gång igen. Tar en titt på klockan och den visar att vi varit på väg i 05:12 och inser att vi har minst 3 timmar kvar innan det är målgång.

Arrangören har rekommenderat att man skulle paddla över till den västra sidan av Lelången för att få lä, vi började att gå tvärs vinden längs med banan, men då det slog in vatten och krävdes 100% uppmärksamhet så valde vi att gå mot västra sidan i alla fall.

Det blev bättre när vi kom i lä och kunde paddla vidare mot nästa stopp som skulle bli Herrenäs. Jag kämpade som vanligt med att hålla spåret och Henrik höll en god kurs mot Bengtsfors. Vi bestämde oss för att ta en teknisk paus i en vassrugg innan Herrenäs så att vi skulle kunna sitta kvar i kajakerna och fika.

I Herrenäs blev det en kopp kaffe med bulle och en hel saltgurka. Nu var det bara milen kvar och inget skulle kunna stoppa oss. Nu var det så dags för första eftermiddagsskuren – straffet för den som är ute länge. Det gick bra och vi köttade på. Henrik navigerde och jag kom ur kurs en tredje gång denna dag. Paddlade ikapp och sedan låg vi sida vid sida sista kilometrarna in i mål.

Henrik kom in något tidigare än jag så han fick platsen före mig och i resultatlistan blev det en sekund mellan oss. Sluttid blev 08:21:30.

Då var tredje deltävlingen i Dalslands Klassikern 2015 avklarad.

Lördagen den 3:e oktober var det dags för det avslutande terrängloppet i årets klassiker. Dagen bjöd på en strålande sol och ett perfekt löparväder med en temperatur strax över 10 grader.

Hade lyckats dra på mig en förkylning veckan innan loppet så förväntningarna på topptid var låga. Skulle mest bara ta mig runt och få en känsla för banan inför 2016 då jag skall köra Klassikern på en totaltid under 10-timmar.

Startade bra och glömde direkt att jag skulle ta det lugnt. Sprang på lätta ben fram till första backen efter ungefär två kilometer. Pulsen steg och innan toppen fick jag gå en bit för att inte explodera.

Sedan blev det fin skogslöpning med en del utför ner till 19:e slussen. Blev omsprungen av Eva som manade mig att hänga på men det fanns inget extra att ge just då.

Vid 8,5 kilometer började det riktiga loppet och den första mördarbacken skulle passeras, dryga hundra meter med en lutning på 20%. Totalt skulle 90 höjdmeter avverkas på 1,7km innan det blev utför ner till Bengtsfors och målet.

Insåg tidigt att det inte skulle löna sig att försöka springa uppför utan fick ägna mig åt snabb promenad. Det tog mig 14:33 att ta mig upp till banans högsta punkt.

Passerade några som kört ut allt dom hade och blev passerad av några. Jag lyckades ändå hålla plats 75 från 19:e slussen till mål. Hade satt 1:09:00 som måltid och kom in på 1:15:24. Får nog känna mig nöjd med denna tid med tanke på förutsättningarna.

Med denna tid tog jag några placeringar på totallistan för Klassikern 2015. Som det ser ut nu kan det bli en topp 15 placering på premiäråret.

Nu har det gått precis en vecka sedan starten i Swedish Alpine Ultra och alla intryck börjar falla på plats. Loppet som är på 107 km går i alpin fjällmiljö mellan Nikkaloukta och Abisko längs Kungsleden. Årets lopp präglades av mycket snö och vatten men var trots detta en helt underbar upplevelse.  Arrangören Roland Engström gör ett fantastiskt arbete för att ro i land detta arrangemang för oss löpare. I år hade han god hjälp av ett gäng funktionärer som bestod av anhöriga till några av löparna.

Infomöte på fredagskvällen

Efter middagen på fredagskvällen var det dags för en bangenomgång och lite allmän info inför starten. Mötet hölls i Nikkaloukta kapell ett stenkast från stugorna vi bodde i. En av fjolårets vinnare hade sprungit banan från Abisko till Nikkaloukta och rapporterade om mycket vatten, isvad och snöpulsning. Många av deltagarna kände sig nog lite tyngda av informationen men det är ju bra att veta vad som väntar…

Etapperna

För att ta sig igenom ett lopp på 107 km behöver man dela upp sträckan i ett antal etapper som man kan fokusera på. Då blir det möjligt att förstå hur lång en delsträcka är och man kan relatera till något annat lopp eller träningspass som man brukar springa. Etapperna mellan Nikkaloukta och Abisko ligger på 12-22km. Banans högsta punkt passeras vid toppen på Tjäktjapasset. Under årets lopp var dryga milen snötäckt så det blev en hel del snöpulsning.

Starten

Strax innan starten klockan 08:00 var det dags för den traditionella fotograferingen. Till årets lopp kom 35 deltagare till uppställningen på startlinjen. Totalt var det 42 anmälda på listan men några föll ifrån av olika skäl när det var dags för start.

Etapp 1: Nikkaloukta-Kebnekaise (19km)

Så gick starten och det var bara att kasta sig ut i vildmarken. Dagen till ära bytte jag glasögon strax innan start så att jag fick på mig mina polariserande sportglasögon. Genialiskt med tanke på snöfält och sol – idiotiskt utan tillvänjning. Försökte få glasögonen att sitta rätt på näsan så att jag fick rätt synskärpa för löpningen. Plötsligt när jag håller på att vela med glasögonen så trampar jag fel och snavar på en sten och faller framstupa. Lyckas landa i gruset på höger underarm samtidigt som en av mina stavar stöter i höger lår. Låret skulle jag inte börja känna av förrän efter ett par mil. Armen såg inte vacker ut men det blödde inte mer än att jag kunde vänta tills vi kom fram till rinnande vatten för en snabb rengöring. På väg mot första delmålet var vi en 4-5 löpare som höll ungefär samma tempo även om vi inte hade sällskap. Banan bjöd på alla sorters underlag, lättsprungen grusstig, svårsprungen stenig stig (svårt att veta var man skulle sätta fötterna) och spång. Mötte en hel del vandrare som naturligtvis hejade och gav lite extra energi. Kom så äntligen fram till fjällstationen efter 2:34.

Etapp 2: Kebnekaise-Singi (14km)

Fortsatte vidare från fjällstationen mot Singi. När jag sprungit någon kilometer stannade jag för att stuva om i ryggsäcken och förbereda för påfyllnad av flaskorna igen. Sedan bar det av igen. När jag kom ner på ängarna nedanför Toulpagorni blev det blött och som vanligt var det kusligt att väta ner fötterna. Försökte undvika att bli blöt men på ett ställe gick det inte längre utan det var bara att kliva i vattnet. Därefter gick banan över ett fält med vassa stenar och block.  Mötte då de första löparna som sprang Kebnekaise Classic. Det blev lite uppiggande att heja på dom och bli påhejad själv, ”bra jobbat!” – ”bra jobbat själv!”. Strax innan Singi blev jag passerad av en löpare, själv kämpade jag med mitt onda lår och funderade på hur det skulle gå. Under någon kort sekund infann sig tanken att vända men då hade jag fått ihop 66 km vilket vid snabb huvudräkning nästan var 107 km – det var lika bra att fortsätta. Kom fram till Singi och var otroligt sugen på Coca-Cola eller något annat läskande. Tyvärr sa stugvärden – här finns ingen kiosk. klockan visade att jag varit ute i 5:21 nu. Åt lite och fyllde flaskorna – gav mig så iväg 18 minuter senare och nu var det 12 km till kiosken i Sälka. Bara att hoppas på att den var öppen.

Etapp 3: Singi-Sälka (12km)

Tredje etappen kändes som en transportsträcka. Jag kämpade på och försökte hålla tempot trots en allt mer värkande lårmuskel. Kände igen mig från en tidigare vandring mellan Abisko och Nikkaloukta och om jag inte minns fel hade jag en packning som vägde över 20 kg den gången. Nu var jag rustad för en snabbtur genom vildmarken med ombyteskläder och energi. Skulle det bli nödvändigt att övernatta fick det bli på någon stuga eller möjligtvis i ett vindskydd. För att undvika nedkylning ingick en guldfärgad räddningsfilt i aluminium i packningen den här gången. Kom så fram till vindskyddet som ligger mellan Singi och Sälka och blev ivrigt påhejad av ett gäng funktionärer från Kebnekaise Classic som låg nerbäddade i sovsäckar och väntade på helikoptertransport hem till basen igen.

Fick ett fint erbjudande om kanelbulle och blåbärssoppa vilket jag inte kunde tacka nej till – hade ju redan nu börjat tröttna på mina energibarer och Snickers. Fortsatte vidare mot Sälka och passerade Drakryggen på långt håll. Kom så fram till Sälka och till min stora glädje var kiosken öppen. Köpte två burkar Coca-Cola och en liten påse saltade chips. Satte mig i solen vid en av stugorna och tog en Cola och åt upp chipsen. En Cola-burk hamnade i ryggsäcken till en kommande rast. Hade nu varit ute i 8:30 med 12 minuters rast i Sälka.

Etapp 4-5: Sälka-Tjäktja-Alesjaure (12+13)

När jag rastade i Sälka bestämde jag mig för att försöka göra något åt min värkande lårmuskel och tog en Naproxen som jag fått utskriven av en läkare som sa att det kunde vara bra att ha på lager som Ultralöpare. Det tog inte så lång tid innan jag kände att smärtan försvann och jag kunde springa på igen. Nu närmade sig Tjäktapasset och det började gå uppför. Hade blivit lite skrämd på genomgången kvällen innan och funderade på hur det skulle bli med isvaden och snöpulsningen.

Vägen upp till Tjäktapassets vindskydd var tung och jag hade god hjälp av mina stavar. Det blev en hel del genomtramp och klafsande i issörja. Så fort fötterna fått tillbaka värmen var det dags för ny nerkylning. Vänsterfoten värkte och jag försökte röra tårna så mycket som möjligt för att få upp värmen någorlunda. Värst var det att pulsa över snöfälten med iskalla fötter. Uppe på toppen tänkte jag byta strumpor men jag träffade en engelsman som sa att det var blött på andra sidan också så jag bestämde mig för att ta itu med strumporna när jag kommit ner på barmarken igen. Passerade vindskyddet efter 10:52. Nu blev det full fart nerför snöfältet mot Tjäktastugan tills min ena stav gick i sönder. Satte delarna på ryggsäcken och skyndade vidare. Det gick hyggligt nerför men det var blött även på barmarken så det blev inget strumpbyte. Nu var det lite segt fram till Alesjaurestugorna som jag nådde efter 14:36. Då hade jag nästan varit på väg från Sälka i 6 timmar.

Etapp 6: Alesjaure-Abiskojaure (22km)

När jag passerat Tjäktapasset tog batteriet slut i min klocka men jag hade med mig batteripack och laddsladd. Nu visade det sig att det inte fungerade att ha klockan igång och ladda samtidigt så jag fick avsluta inspelningen. Nu framme i Alesjaure var batteriet laddat och det var dags att starta inspelningen igen.

Klockan hade nu passerat tio på kvällen och det började kännas att det varit en lång dag som inte skulle vara över på många timmar. Försökte räkna på tider och om jag skulle fixa 5 km per timme så var det 7 timmar kvar till målgång. Fick erbjudande om öl av några vandrare som grillade i Alesjaure men tackade nej och joggade vidare. Försökte hitta leden men velade omkring i sankmarkerna intill sjön i ett par kilometer innan jag hittade tillbaka till leden. Tog lite rast på en sten och njöt av utsikten och försökte förstå hur oändligt landskapet är, samtidigt som jag fyllde på med energi. På bilden ses Alesjauresjön som man följer i drygt 10 kilometer innan man svänger av och tar sig på skrå ner mot Abiskojaure.

Etapp 7: Abiskojaure-Abisko (15km)

Sista etappen påbörjades 19 timmar efter starten från Nikkaloukta. Nu var det bara 15 km kvar till mål och med det tempo jag haft sedan Alesjaure så skulle det ta runt 3,5 timmar innan jag skulle komma i mål. Nu var det ganska lätt terräng och jag lufsade på. När klockan slog fyra på morgonen och det var 10 km kvar satte jag mig ner på stigen för att sammla ihop mig och försöka uppbringa lite extra krafter. Dessutom höll jag på att få panik av pulsbandet som kändes som en snara över bröstet. Slet av mig bandet och packade ner det i ryggsäcken. Nu hör jag någon komma springande och ser att det är Cornelia som kommit i kapp. Hon och Niku hade delat på sig vid Abiskojaurestugorna och nu kom hon springande. Hon hade ont i en häl men kämpade på ändå. Vi pratade lite och hon sprang vidare. Att träffa en livs levande själ efter alla dessa ensamma timmar på fjället gav mig lite extra energi.

Tog mig samman och sprang ikapp och hade sällskap i 4-5 kilometer innan vi delade på oss och jag tog mina sista godisbilar och la in överväxeln. Fick målkänning och sänkte kilometertiden på sista milen med nästan 3 minuter jämfört med tidigare delsträckor.

Målgång

Med tre minuter tillgodo så passerade jag mållinjen efter nästan 22 timmars löpning. Nu kan man fundera på om det är löpning med en snitthastighet på 12:18 per kilometer men oavsett hastighet så är det en kamp mellan hjärna och kropp att vara i rörelse i 22 timmar. Varje liten rast ger energi men samtidigt närmar man sig gränsen där det är svårt att komma igång igen. Är man själv är det dessutom lätt att falla in i bekvämlighetszonen där det skulle gå att öka farten lite. Nåväl efter målgång var det dags för en god  macka och en dusch. Det var underbart att få av sig sina svettiga kläder och kliva in i en varm dusch. Kroppen kändes OK och fötterna hade klarat sig med bara en liten, liten blåsa på vänster häl. Jag kröp ner i sängen och fick en timmes vila innan det var dags att gå och äta frukost – äggröra med bacon samt en stor kaffe.

Hålltider från loppet

Jag har gjort en sammanställning av delsträckor och kilometertider. Kan vara intressant för kommande lopp:

Totalt tror jag att jag vilade runt en timma, i tabellen finns tider för tre stopp men på slutet blev det ett stopp var annan timme. Jag fick ett ryck sista milen och fick energi från mina sista godisbilar.

Lärdomar

• Byt inte glasögon utan invänjningstid
• Träna i stenig terräng
• Försök få med lite varierande smaker till vätskan
• Byt ut bars mot gels och liquids – minskar avsmaken mot slutet
• Ankomst fredag och hemresa söndag räcker, lång vila på tåget dit och hem
• Packa lätt, en underställströja, en löpartröja, ett par strumpor, en vindjacka och vantar räcker, dvs ett ombyte och en vindtät jacka och något varmt till händerna.
• Måste fundera på energitillförsel under långa lopp och hur jag skall få upp farten. Kanske hamnar jag för lätt in i bekvämlighetszonen.

Vad händer nu?

Med facit i hand så vet jag att jag fixar att springa de 107 km som SAU erbjuder. I år var det extra mycket snö och något annat år regnade loppet bort. Känner redan nu ett sug efter att komma tillbaka och göra lite justeringar i upplägget för att kapa tiden och förhoppningsvis komma under 20 timmar – gärna en sluttid strax under 18 timmar.

Då var årets upplaga av BUM överstökad och det är på sin plats med en tävlingsrapport. Skall man summera träningen innan så har den varit ganska dålig från det att Neo kom hem till oss. Han flyttade in söndagen den 12:e april och sedan dess har jag varit pappa till en liten hundvalp med allt vad det innebär. Tidiga morgnar, sena kvällar och sömnlösa nätter med lek och stoj.

Träningen har blivit därefter och tittar man i tränigsdagboken så har jag sprungit ihop 61km i april och 60km i maj. Till detta kan man lägga två timmar på löpbandet i maj. Månadsmängden har tyvärr legat på vad en normal vecka borde innehålla.

Veckan innan loppet var det naturligtvis fullt fokus på vädret och första prognosen gav at det skulle komma runt 33mm under tävlingsdagen. Skräcken infann sig och funderingar på stövlar existerade lite då och då. Veckan gick och utsikterna blev bara bättre och bättre och frammåt fredagen lovade man måttligt regnande under lördagen.

Så var det då dags att bege sig till Skatås och starten. Fick även i år skjuts dit av frun som släppte av mig med ett lycka till och frågan: när kommer du hem? Jag svarade att jag borde vara i mål vid 9-tiden vilket skulle ge en tid på 13-timmar.

Hämtade nummerlappen, fixade det sista med utrustningen och lämnade drop-bag och väska på respektive inlämningställe.

Klart för start
När klockan blev 8 var det dags för start. Man kan nog inte påstå att det var någon direkt rusning frammåt och själv hade jag bestämt mig för att hålla ett tempo på 8 minuter per kilometer. Vilket jag lyckades med fram till Hindås och 42km inkluderat två 5-minutersraster.

Härkeshult (17 km)
Första delen av banan består av Vildmarksleden/Bohusleden och får betraktas som hemmabana då jag gjort sträckan några gånger sedan förra årets BUM. Brukar vika av Vildmarksleden några kilometer efter passagen av Kåsjön för att springa mot Jonsered och vidare på Bohusleden. I år tog jag det lugnt i början och försökte hålla det tempo jag tänkt mig för att spara på krafterna och hålla ända till målet i Borås. Första kontrollen längs banan nådde jag efter 2.16 vilket gav en kilometertid på 8 minuter. Fyllde på med näring och begav mig vidare efter 5 minuters rast.

Härskogen (29 km)
Under etapp två hade jag året innan haft mina första krampkänningar så det var med en viss respekt som jag gav mig iväg mot Härskogen. I år var det blött i markerna och det erbjöds svalkande regnskurar då och då så det blev till att springa i min nya regnjacka från Haglöfs. Lufsade på i skogen och pratade med några andra löpare. Kom så fram till kontrollen efter 3.50 vilket innebar att det hade gått lite snabbare än delsträcka ett och då var rasten på första stationen inräknad.

Hindås (42 km)
Nu var det dags för klädbyte och uppfräshning, klockan visade på en tid på 05:24 vilket innebar att jag hade några sekunder tillgodo på mina planerade 8min/km. Det var underbart med nya strumpor, underställ och tröja. Fötterna såg ut som russin efter fem timmar i fuktiga skor. Träffade Patrick som sprang 100 miles banan. Skojade om att han bara hade en fjärdedel kvar medans vi andra hade halva loppet kvar. Blev dryga 20 minuter rast med matintag och påfyllning av vätska. Träffade på Patrick någon kilometer ut på spåret och vi snackade lite innan vi skiljdes åt för att hålla våra personliga tempon.

Abborrsjön (57 km)
Då var jag ute på den etapp som skulle föra mig till förra årets brytpunkt. Abborrsjön vid 57 kilometer, var laddad och stark. Inget kunde stoppa mig och allt kändes bra. Kom så fram till kontrollen på tiden 08:16 vilket betydde att jag tappat trettio minuter mot plan, även om jag ”fikat” bort 20 i Hindås och låg nu på 10 minuter per kilometer. Jag var fortfarande ganska pigg och såg inget som kunde hindra mig från att bege mig till nästa kontroll ytterligare 15km närmare Borås.

Nordtorp (72 km)
Åven om jag joggat på med ”lätta” steg när jag lämnade Abborrsjön så började jag få känningar av en blåsa under fotbladet på höger fot. Kom ihåg hur det kändes när blåsan sprack på Sandjöbacka Trail Marathon i vintras och hur det brände till under foten i Slottskogen – den gången var jag nära mål. Fortsatte frammåt och började även känna av ytterligare en blåsa på höger häl. Nu började löpningen övergå till en något mer lufsande stil för att kompensera för blåsorna. Vid 70 kilometer brände det till under högerfoten och blåsan sprack. Nu började det att göra ont när jag trampade på foten. Tempot sjönk ytterligare lite… Kom så fram till kontrollen och tog en titt på klockan, 11:32 och ytterligare 15 kilometer kvar till målet. Jag vet inte hur länge jag stannade vid Abborrsjön men jag behövde 3.15 för att ta mig 15 km inklusive rasten. Räknar vi med 15 minuters rast så blir hastigheten 5km/timme eller 12-minuterstempo. Detta innebar att det var minst 3 timmar kvar till målgång.

Borås (87 km) – Mål
Redan vid 70km hade GPS:en slutat fungera på grund av att batteriet hade för låg nivå. Nu fick jag försöka hålla tempot utan hjälp. Fortsatte min ”vandring” mot målet och efter 3-4 kilometer kommer en löpare mot mig. Vi hejar och han säger att jag är på väg åt fel håll. Jag fattar inte hur det är möjligt men känner att jag är lite mosig så inget är omöjligt längre. Vi går tillbaka en bit och han springer in på en gård och frågar åt vilket håll Borås ligger. Jo, jag var på rätt väg och han hade lyckats ta sig in på leden efter en genväg som gick genom en trädgård och därför hamnat tillbaka på leden fast åt fel håll. Vi hade sällskap ett tag varefter han fick springa vidare då jag var tvungen att gå långsamt på grund av mina onda fötter.

Någon kilometer senare kom jag ikapp igen då han kommit fel och letade efter ledmarkeringarna. Så fortsatte vi framåt och passerade någon skidbacke innan banan gick in i skogen igen. Nu började det skymma och blev allt mörkare och svårare att hitta leden. Nu hörde vi ljud bakom oss och det var Patrick och städpatrullen som var ikapp oss. När vi närmade och Borås centrum fick Patrick och den andre löparen lite extra energi och ökade tempot. Jag hade fullt upp med att trotsa smärtan i mina fötter och hålla ett tempo så att jag skulle hinna i mål innan stängningsdags.

Slutligen kom jag i mål på 15.52.07. Det blev nytt personbästa i distans och tid ute i skogen.

Lördagen den 8 november var det åter dags att besöka grannstaden Borås för det årliga eventet Borås 6-timmars. I år var det tredje gången jag skulle dit för att springa runt Ramnasjön någonstans mellan 40 och 50 varv. Ett varv är 1295 meter och banan är ganska flack men det finns ett par småbackar som bara blir högre och högre för varje varv som går.

Tyvärr fanns det en viss lojhet i kroppen redan från det att jag steg upp på morgonen och som skulle sitta kvar under dagen. Det var ju tredje gången, jag har gjort det förr, det var fjärde gången på sex veckor jag skulle passera marathondistansen så det skulle väl bli som en dag på jobbet.

Det var utlovat uppehåll hur det kan vara det i Borås men det kom allt lite regn på vägen dit och någon skur i anslutning till starten. Sedan under dagen blev det bättre, dvs inget regn men väldigt fuktigt i luften.

Hämtade mitt startpaket och begav mig till bilen som var parkerad 100 meter från starten och började göra mig iordning. Nummerlapp och en liten dropbag med ombyte och nödenergi. Jag hoppades att jag inte skulle behöva utnyttja det som fanns nedpackat utan att jag skulle klara mig med de kläder jag hade på mig från start. Vilket jag också gjorde.

Så gick starten och tiden började ticka ner, 6 timmar kvar och en förhoppning om att jag i år skulle passera den magiska gränsen 60000 meter. Strategin var att ligga strax under 6 minuter eler kanske snarare runt 5:55 på kilometern. Det skulle ge lite marginal till slutet och jag skulle sakta men säkert närma mig 60km genom att göra en mil per timme.

Första timmen gick bra och jag passerade 9820m på 56:58. Detta innebar att det fanns någon minut tillgodo.

Andra timmen fortsatte som första och jag passerade 20180m på 1:57:57. Det kändes fortfarande lugnt och såg väl ut som att det skulle bli min dag. Trots att jag hade fått ont i vänster knä och fick stålsätta mig tills det släppte efter dryga halvmilen.

Tredje timmen inleddes med passage av halvmaran och vidare förbi 25km och slutligen passerade jag 30540m på tiden 3:00:12. Med det tänkta tempot så innebar detta tre minuter till godo vid halva loppet.

Fjärde timmen började det hända saker, varven verkar bli längre och nu behöver jag runt 30s längre tid på de 1295m som skall springas mellan påfyllning av vätska och annan näring. Passerar 39605m på 4:00:37 och nu har jag nästan tappat 6 minuter sedan förra milpassagen. Det betyder kort och gott 1000 förlorade meter.

Marathondistansen 42195 passerades som sagt för fjärde gången sedan Berlin Marathon 6 veckor tidigare. Denna gång behövde jag 4:20:01 vilket var ungefär en minut långsammare än året innan.

Nu börjar hjärnspökena komma fram och det finns nog bara dåliga tankar i mitt huvud, jag är övertränad, jag har ont, bäst att bryta, ett marathon är långt nog, jag är gammal, jag borde fatta – 4 lopp på sex veckor, varför, varför, varför, varför, varför…

Nu tar ett varv drygt 2,5 minuter längre tid än i början. Jag börjar gå, gå, gå…

Femte timmen tar slut vid 47375m då har jag förbrukat 5:01:45 vilket är 3 minuter långsammare än 2014 och jag ligger 2625m efter plan. Nu är det bara en timme kvar eller rättare sagt drygt 58 minuter. Just det, det är nu det börjar. Första fem timmarna är en ren transportsträcka och sedan börjar loppet. Det är inte som marathon som börjar vid 30km utan det är efter fem timmar springande runt, runt, runt som det börjar. Nu skall man göra de kilometrar som man kommer att bli ihågkommen för.

Får nu lite extra energi och får ner varvtiden till nio minuter, två varv i detta tempo men sedan är det kört. Känner mig slut, var jag inte övertränad, borde jag inte gå eller kanske sitta eller… De dåliga tankarna är tillbaka. Jag har passerat 49965m på 5:19:53 vilket är exakt samma sekund som jag passerade denna distans på året innan. Det visste jag inte då men nu vet jag och man kan undra hur det är möjligt.

Fortsätter att kämpa och får lite extra energi och lägger in en högre växel när det närmar sig slutet och det sista varvet. Det finns en tanke att vara nära varvningen när slutsignalen går. Då kan man få sin distans uppmätt och en hamburgare tidigt – innan man börjar frysa.

Slutsignalen gick och slutdistansen detta år blev 54759m vilket var 410m kortare än 2013. Lite surt men man får väl vara nöjd ändå. Bara att ladda om och komma tillbaka 2015.

Congratulations! Dear Peter Kaltenbrunner, The pre-registration phase has come to a close, the lottery wheel has been spun, and the winners from among the 74,707 applications have been randomly chosen. We are delighted to be able to inform you that you were selected to participate in the 41st BMW BERLIN-MARATHON 2014!

Då var det dags att summera paddlingsåret 2014. I lördags var det dags för Dalsland Kanotmaraton som är 55 km långt och går mellan Baldersnäs och Bengtsfors över Dalslands kanal. Detta var mitt fjärde lopp och jag har legat på tider kring 7-timmar. I år blev det målgång på 7.53.09 efter en grym motvindspaddling de sista 18 kilometrarna.

Förberedelser

2013 var ett litet stökigt år med mycket arbete under sommaren så det blev inte så bra förberedelser men jag fick ihop dryga 118 kilometer och de längsta passen var tre på 16,5 km.

I år hade jag en ambition att komma upp i åtminstone 200 km innan start men den varma sommaren ville något annat så det blev 151 km fördelat på 11 pass. Det blev två långpass på 24km och ett par pass runt 15km övriga pass låg runt 8-9km. Har gjort några fina paddlingar runt Koster och varit ute på Ursholmen vilket gett paddlingen en ny dimension.

På torsdagen innan loppet lyckades jag trampa på en spik och fick ett sår i vänster hålfot som skulle ge lite smärta vid lyften då foten varit blöt under flera timmar. Dessutom lyckade jag bli stucken av någon insekt på vänster handled, troligtvis en humla som gjorde att underarmen kom att svullna under loppet och klia så jag höll på att bli tokig.

Innan starten

I år hade jag förmånen att få skjyts med Henrik, Anders och Lisbeth till starten så jag fick en extra timme på mig på morgonen. Vilket var bra för nattsömnen var ganska usel. Gick upp 5:50, åt min gröt och drack kaffe. Blandade sportdryck och gjorde mig klar för upphämtning strax före klockan 7.

Framme på Baldersnäs var det dags för lite riggande av utrustningen och nedbärning av kajaken till sjön. På vägen till vattnet lyckades jag tappa en av mina två flaskor sportdryck och naturligtvis så lossnade hela locket och flaskan var tom när jag plockade upp den. Nu hade jag bara 1 flaska men skulle få en ny i Skifors av support-Eva.

Första etappen

I år blev det någon form av tjuvstart för när startskottet smällde till så var det full fart på kanoterna. Första sträckan fram till loppets värsta lyft i Skåpafors är mest en transportsträcka där alla försöker komma fram så fort som möjligt för att slippa köa vid lyftet och under de dryga 300 metrarna som man måste bära sin kanot. Någonstans på Laxsjön lyckades jag tappa min andra flaska med sportdryck så nu hade jag ingen vätska kvar utan fick ta lite sjövatten då och då för att få i mig lite fram till depån i Skifors. Jag tycker det känns som min kajak bara blir tyngre och tyngre för varje år som gfår och i år var det riktigt jobbigt att bära den i Skåpalyftet.

Andra etappen

Vid isättningen letade jag rätt på min tomma vattenflaska i packfickorna och fyllde den med lite vatten, därefter bar det av mot Skifors. När jag paddlade under gamla bron i Skåpa så hejade som vanligt Kalle och Monica på mig och sa att det såg bra ut och att det inte var så långt kvar. Funderade ett tag på vad dom menade – kanske var det inte så långt kvar till fikat i Skifors för här var det 7 av 55 km gjorda. Paddlingen kändes ok men lite trögt. Låg i ett tempo strax under 7 minuter per kilometer men hade för mig att det brukar gå lite snabbare. Bara att kötta på till nästa lyft. Så kom jag fram till Skifors och fick min saknade tredje flaska och lite mer energibarer och gel. Nu kliade min vänstra underarm så jag höll på att bli tokig, hade kylt den i vattnet under paddlingen men det hjälpte bar en stund. Frågade support-Eva om hon hade allergimedicin med sig men det hade hon inte. Fyllde även på med energi i depån, det blev sportdryck, bulle, banan. Dessutom fick jag till den traditionella kissepausen innan det  var dag att bege sig av igen. Henrik hade passerat för länge sedan, Anders och Lisbeth gav sig av strax efter att jag kom till depån.

Tredje etappen

Nu var det ungefär 14 kilometer kvar till nästa lyft som är Gustavsfors och där skulle det bli lyft på ön Alcatraz igen. Banan var flyttad till sin ursprungliga sträckning vilket gav mer flyt i lyft och utrymme för depån. Kom till lyftet strax efter Anders och Lisbeth, Henrik hejade och skyndade iväg för att sjösätta inför sista etappen. Fikade, fyllde min flaska, fick någrapiller mot klåda som support-Eva fixat och började direkt känna mig som en ny människa. Eva bjöd även på kaffe och sedan bar det av igen.

Sista etappen

Jag kom iväg drygt fjorton minuter efter Henrik och den första biten gick bra utan för mycket mot vind. Sedan började helvetespaddlingen. Nu blåste det uppskattningsvis runt 10 sekundmeter. Det gick ganska höga vågor och det gick tungt. Kollade tiden och nu låg jag på en kilometertid runt 10 minuter och räknade snabbt ut att det kunde ta 3-timmar att komma till mål.

Paddlade, paddlade och paddlade. Det var bara att bita ihop och slita. Kom till Herrenäs men bestämde mig för att fortsätta vidare enligt tradition. Nu var det ju bara 9 kilometer kvar. Såg att många valde att paddla tvärs över sjön och gå på läsidan men jag valde att fortsätta längs de gula bojarna som markerade banan. Nu gick det höga vågor, vattnet sköljde över fören och ibland fick jag in vatten i kajaken. Palldade vidare längs bojarna och närmade mig 50 kilometersbojen, sakta men säkert. Jobbade mig frammåt meter för meter och började känna att mina muskler började surna.

I mål

Någon kilometer innan mål minskade motvinden och det blev bättre flyt i paddlingen. När jag närmade mig målet så kom motvinden tillbaka igen och det var ett himla slit även den sista biten. Kom slutligen i mål på 7.53.09 vilket var en timme långsammare jämfört med tidigare år. Men sett till placering så jhade jag bara tappat 7 platser och fck placering 140 i år. Jag var helt övertygad om att Henrik var i mål före mig men det visade sig att han valt att paddla över sjön i Herrenäs och gått på läsidan vilket kostat lite tid då sträckan blev längre.

Då var årets sista MTB-tävling avklarad. När jag startade i lördags morse så hade jag bestämt mig för att ta ett sabbatsår från cyklingen 2015 och bara satsa på ultralöpning.

Nåväl jag hade blivit seedad in i startgrupp 14 och hade precis klarat kvalgränsen så teoretiskt skulle jag vara bland de sämsta i gruppen. När jag körde 2013 såg jag det som ett läroår och kom nu ihåg hur banan gick i stora drag, att det skulle bli ett jäkla drag från tidstarten tills vi skulle svänga av från asfaltsvägen in på en grusväg, jag visste också att det skulle bli backigt. Jag hade även en skräckblandad minnesbild av att det var mycket kullkörningar. Mentalt var jag laddad för detta men skulle jag känna av mina 6 ultra-intervaller för en vecka sedan?

Starten gick och det kändes faktiskt hyfsat hela tiden. I år hade jag tränat mer backe men så här efteråt kan jag nog konstatera att det är svårt att köra som en elitmotionär när man inte tränar som en sådan.

När vi kom till Prestebakken och halva loppet var gjort blev jag orolig att jag hade för lite vätska kvar och försökte fylla min blåsa. Nu visade det sig att den nästan var full och jag hade nog inte fått i mig mer än 3-4 deciliter plus två muggar i tidigare kontroller. Fyllde på men förlorade nog ett par minuter på att behöva kliva av cykeln, kränga av ryggan och fylla på.

Körde på för fullt och kände mig stark när det bar uppför. Vid 60km började jag få lite krampkänningar när jag ställde mig upp och trampade. Fick ta det lite lugnt sista biten och förlorade nog ytterligare några minuter på detta.

Sista milen gick kontrollerat fort med en riktig krampning i båda låren samtidigt, det såg ut som om jag fått ett par Hulk-ben när musklerna drog ihop sig. Lyckades stävja detta anfall och trampade så slutligen i mål på 3:43:45. Dryga fyra minuter för sent för att få kalla mig elitmotionär.

Hm, vad hände nu med sabbatsåret? Tja det försvann samtidigt som jag insåg att det bara är drygt fyra minuter kvar tills jag får den lite finare utmärkelsen för väl genomfört Grenseritt. Nu jäklar skall det tränas under vintern för att få en bra seedning från DXC och en kanontid på Grenserittet.