I skrivande stund har det gått en vecka sedan målgång på årets kanotmaraton och nu är det dags att sammanfatta loppet. Egentligen skulle man nog kunna sammanfatta hela 2016 års kanotsäsong som KATASTROF.
Året började bra eller kanske inte – beror på hur man ser det. Nåväl jag började gå på rehab för en impingement i höger axel. Det är en inklämd sena som ger smärta när man rör axeln i vissa mönster. Behandlingen går ut på att bygga upp sig runt om och på så vis avlasta senan och kanske få lite nya rörelsemönster så att den inte kommer i kläm.
Detta innebar en hel del styrketräning för överkroppen vilket skulle vara bra för paddlingen också. I maj fick jag även in ett första pass i kajaken och fixade 7 km paddling utan besvär.
Så långt såg det bra ut men sedan vet jag inte vad som hände. Midsommar regnade bort, det blev ett MTB-lopp i juli och sedan när det var akut med timmar i kajaken så började det blåsa. Mentalt saknade jag helt och hållet någon lust att paddla – efter fem säsonger med kajak och kanotmaraton.
Lyckades att få ihop 35 km i kajaken (på tre pass varav ett var 20km) innan det var dags att åka till Dalsland för att paddla årets upplaga av DKM.
Vädermässigt fanns det ett hot om riktigt dåligt väder och vindhastigheter upp mot 17 m/s i vindbyarna. Kanske skulle banan bli avkortad.
På startdagen såg väderprognosen bättre ut men blåsigt skulle det bli på vissa ställen. Henrik som i år hade bestämt sig för en lugn start till första lyftet skulle hjälpa mig att bära då jag var osäker på min axel.
Fram till Skåpa gick det ungefär som tidigare år och jag kom till lyftet efter 44 minuters paddling. Efter att vi bestämt hur vi skulle bära gav vi oss iväg mot nästa sjö. Att bära kajaken själv är inte lätt och det känns som om man kan bryta ryggen när som helst. Nu när vi var två som bar två kajaker, en under varje arm så blev det en helt annan rörelse och armen började krampa och det blev otroligt jobbigt. Vi stannade ett par gånger för att få bort lite mjölksyra från underarmarna och kom så slutligen till toppen på backen och kunde sjösätta igen.
Som vanligt hade hejarklacken tagit sig till Skåpabron för att ropa ”Heja Peter” innan det bar iväg mot nästa lyft i Skifors.
Jag och Henrik låg ganska nära varandra i början men sedan kom vi ifrån varandra. Mest på grund av att jag är usel på att navigera/styra så jag hamnade ur kurs. Jag fick öka lite för att komma in på banan igen men hamnade något hundratal meter före Henrik in till Skifors.
Här tog jag bulle, banan och lite vatten innan jag segade iväg till nästa sjö. Nu började jag fundera på varför jag inte bygger den lilla kanotvagnen som jag tänkt så många gånger. Hur svårt kan det vara? Får bli en till 2017
Nu hade jag tappat bort Henrik som tog någon minut längre stopp i Skifors. Jag paddlade på men nu började avsaknaden av träning visa sig. Det var tungt, det var monotont och det var oändligt långt till Gustavsfors. Lite som att springa i fjällen, någon mil bort skall man svänga vänster. Satt och funderade på hur man vilar när man paddlar. Vid löpning kan man gå i backar och cyklar man kan man ju alltid rulla nerför men vad gör man i en kajak?
Någonstans efter Vårvikskyrka inser jag att jag åter igen är ur kurs och får paddla lite extra för att komma in på banan igen. Då kommer naturligtvis Henrik tuffande på den rätta vägen.
Vi paddlar vidare mot nästa lyft men som vanligt behöver Henrik en teknisk paus innan kanalen mot Gustavsfors så han stannar och jag paddlar vidare.
Jag kommer ur kajaken och släpar den och mig själv genom en tuff motvind ner till stationen. Får i mig lite bulle och saltgurka, besöker toaletterna och är sedan klar för den sista biten. Det blåser en stark vind nere vid sjösättningsbryggan och det känns tungt redan vid sjösättningen. Nu är vi på gång igen. Tar en titt på klockan och den visar att vi varit på väg i 05:12 och inser att vi har minst 3 timmar kvar innan det är målgång.
Arrangören har rekommenderat att man skulle paddla över till den västra sidan av Lelången för att få lä, vi började att gå tvärs vinden längs med banan, men då det slog in vatten och krävdes 100% uppmärksamhet så valde vi att gå mot västra sidan i alla fall.
Det blev bättre när vi kom i lä och kunde paddla vidare mot nästa stopp som skulle bli Herrenäs. Jag kämpade som vanligt med att hålla spåret och Henrik höll en god kurs mot Bengtsfors. Vi bestämde oss för att ta en teknisk paus i en vassrugg innan Herrenäs så att vi skulle kunna sitta kvar i kajakerna och fika.
I Herrenäs blev det en kopp kaffe med bulle och en hel saltgurka. Nu var det bara milen kvar och inget skulle kunna stoppa oss. Nu var det så dags för första eftermiddagsskuren – straffet för den som är ute länge. Det gick bra och vi köttade på. Henrik navigerde och jag kom ur kurs en tredje gång denna dag. Paddlade ikapp och sedan låg vi sida vid sida sista kilometrarna in i mål.
Henrik kom in något tidigare än jag så han fick platsen före mig och i resultatlistan blev det en sekund mellan oss. Sluttid blev 08:21:30.
