maxpuls197.se

I lördags var det dags för årets största utmaning – BUM50 ett Ultra Trail mellan Skatås och Borås. Man springer Vildmarksleden till Hindås för att därefter ta sig till Borås via Knalleleden en sträcka som totalt mäter 87km.

Strax innan start dök Henrik upp, peppade och tog ett kort på en taggad ultralöpare. För min del slutade loppet vid 57km men jag laddar redan för revansch 2015.

Etapp 1: Skatås – Härkeshult (17km)

Här gick det naturligtvis ganska lätt och tempot blev nog lite för högt för min kapacitet. Kollade pulsen och såg att jag låg lite över mjölksyra-tröskeln enligt min senaste test och insåg att det nog var bäst att försöka lugna ner tempot lite. Leden var torr och fin med några undantag där jag lyckades blöta ner mina fötter. Detta var inget stort bekymmer då det var varmt och fötterna blev snabbt varma igen. Stämplade in på 1:57 och låg då ett par minuter före min planerade tid med ett tempo på 7min/km. Rastade i 4 minuter innan det var dags för nästa etapp.

Etapp 2: Härkeshult – Härskogen (12km)

Fortsatte i ett något lugnare tempo på natursköna stigar mot nästa mål som var Härskogen. Mötte några löpare som sprang i motsatt riktning och en och annan som var ute på skogspromenad. Tyvärr så fungerade min GPS rätt dåligt i skogen så det var svårt att veta hur långt det var kvar till kontrollen. Det började kännas lite stelt i låren nu men inget oroväckande. Sprang dessa 12 km på 1:21 vilket var lite snabbare än mitt tänkta tempo. Totalt hade jag nu varit ute i 3:22 och gjort 29 km. Bara 58 km kvar. Här blev det lite längre rast och efter knappa 6 minuter var det dags att ge sig ut i spåret igen.

Första etapperna

Etapp 3: Härskogen – Hindås (13km)

Tredje etappen började med en nedförsacke för att därefter övergå i en lite brantare uppförsbacke – det var här som mitt första krampanfall kom. Kommer inte riktigt ihåg alla övningar jag gjorde men ofta så resulterade en stretch av en krampande muskel i att en annan muskel började krampa istället. Jaja det  var bara att bita ihop och kämpa på. Fick till en hyfsad lunk men så fort jag ökade eller gjorde någon övning där någon benmuskel fick jobba lite extra började det krampa igen. Någonstans på senare delen av denna etapp lyckades jag trycka av klockan men fick igång den igen, nu hade jag två lopp och fick använda huvudet för att ha koll på totaltiden. Närmade mig så Hindås och kom ut på en befriande löpning på asfalt och fin grusväg. Passerade stationen och joggade igenom byn för att så småningom komma till kontrollen där starten på korta banan precis gått. Klockan visade 5:09 när jag kom till Marathon-kontrollen. Snitt-tempot hade nu gått ner till knappa 7:30 minuter/kilometer. Vid den här kontrollen fanns även den personliga drop-bagen med extra kläder och skor för min del.

Jag försökte byta skor, strumpor och tröja. Tröjbytet var lätt som en plätt, att byta strumpor och skor visade sig vara näst intill omöjligt. Så fort jag försökte böja benen så började det krampa och när en muskel var färdigkrampad så var det dags för nästa. Till slut fick jag byta under ett krampanfall för att få på strumpor och skor. När bytet var avklarat så jublade mina fötter av glädje… Stoppet här blev lite väl långt och klockan visade att jag vilat i 27minuter. Hade nu varit ute i 5:36 och hade 5-timmar kvar till repet vid 72 kilometer.

Lite före och efter Hindås

Etapp 4:  Hindås –  Abborrsjön (15km)

Nu var vi ute på Knalleleden som mest gick på grusvägar och mindre skogsbilvägar. Här var löpningen inte lika teknisk som tidigare men det var mycket kuperat med några långa backar som kändes i de nu riktigt stumma benen. Förutom stumhet så protesterade benen så fort jag övergick från promenad till raskpromenad. Hela tiden var det en balansgång mellan hastighet och krampkänningar. Nu hade även fötterna börjat krampa ihop sig om underlaget blev lite ojämnt.

Jag kämpade på och började fundera lite på reptiden som närmade sig och helt plötsligt kom jag till en vägkorsning utan markeringar. Skit – jag hade använt mina krumma ben för att hamna fel i terrängen. Det var bara att vända tillbaka och se glad ut. Hittade var jag glömt svänga vänster och gav mig åter iväg mot fjärde kontrollen. Nu hade det tagit 2:45 för att ta sig 15km plus ytterligare en felaktig kilometer. Tiden till repet var nu 2:15 vilket inte kändes som möjligt.

Valet stod mellan att kasta in handuken vid 57km eller bege sig mot 72km och bli avplockad där. Drabbades av svår ångest men tog sedan beslutet att bryta och komma tillbaka 2015.

Abborrsjön 57km – långt kvar till Borås

Lärdomar

• 87 km är långt, det är jättelångt
• Ta det lugnt i början
• Måste springa mer teknisk stig för att vänja benen
• Utrustningen var helt OK
• Behövs nog inte mer energi än en bar/gel mellan stationern, sportdryck i blåsa
• Fler långpass (3tim)

Kropp och själ

Trots att jag fick bryta på grund av kramp så måste jag nog säga att min kropp höll otroligt bra för detta äventyr. Fick bara en blåsa på stortån som påbörjats veckan innan under Göteborgsvarvet. Lite stela muskler har det varit men inte så att det hindrat mig från att göra något. Hade problem med kramper första natten men sedan har det gått bra.

Under loppet kände jag verkligen att jag hade nytta av mina nyvunna magmuskler och när det bar iväg utför var det bara att fixera bålen och springa på. Skall fortsätta med mina bålövningar så att jag blir ännu starkare.

Mentalt har det gått lite upp och ner med frågor som om det var rätt att bryta eller om jag skulle gjort 15km till. Börjar dock kännas som om det är dags att lägga detta bakom sig och tänka på BUM 2015.

Då har man DNS:at för första gången någonsin. Att inte komma till start när man vill och har tränat för att nå ett mål är inte kul. I lördags vaknade jag med halsont av värsta sorten, jag kunde knappt svälja och fick käka Strepsils och Mucoangin som smågodis.

Insåg redan på morgonen att det inte skulle bli någon start i Seedningsloppet på söndagen – ett beslut som kändes rätt och jag var så dålig att det inte var någon tvekan. Målet var ju att göra sub45 vilket skulle innebära full fart från början och en infektion skulle inte göra det lättare. Får nöja mig med att bli seedad på tiden 46:33 från Seedningen i Strömstad i höstas.

Nu är det måndag kväll och jag skall försöka samla ihop mina intryck från söndagens ultralöpning i 6-8 minusgrader, blåst och en och annan snöflinga. Jag känner mig oförskämt frisk och lider bara av lite stelhet och en blåsa på höger stortå. Mitt högra öga har drabbats av någon irritation så elaka tungor påstår att det är ett straff för att jag varit ute och springit hela söndagen men det tror jag inte på. Nåväl låt oss ta det från början.

Förberedelser

Loppet gick som sagt på en söndag så förberedelserna började så smått redan på fredagen med lite extra vätska och pasta. På kvällen åkte jag in till Naturkompaniet och hämtade mitt startkit och träffade lite trevliga löpare att snacka med. Tror att det fanns en blandad äventyrslystnad men även respekt inför den kommande utmaningen. Det började även dra ihop sig kring eventuella medresenärer i bilen och innan jag gått och lagt mig så var vi fyra löpare som skulle åka Kia Piccanto till Gottskär mitt i natten. Lördagen ägnades åt att plocka ihop alla kläder och utrustning som skulle med på resan. Packade en väska med kläder att ha efter målgång, fixade till en dropbag med ombytesjacka, superunderställströja, vantar, skor, strumpor och energi. Dropbagen skulle finnas vid första depån i Vallda efter 29km. Kom i säng vid 11-tiden, satte väckarklockan på 03:00 och min Polarklockas larm på 02:55. Zzzzzzzzz

Larmet går

Hade lite svårt att somna men till slut låg jag i sängen och sov min bästa sömn på länge. Då plötsligt ringer telefonen, jag lyckas hitta den och svarade: öh, det är Peter. Då hör jag en pigg röst som säger: Hej det är Enar, var är du? Jag ser då klockan och shit – klockan är 3:57!!! Jäklar, jag har försovit mig. Jag borde ha varit vid ICA Munkebäck för 7 minuter sedan och här är jag i sängen… Öh, jag har försovit mig säger jag och får frågan om jag kommer om tio minuter men får till ett nja kanske en kvart.

Rekordlångt lopp och rekordkort förberedelse

Rusar upp ur sängen, ut i köket – på med gröten, ner i gillestugan snabb tejpning av fötterna, insmörjning mot skav, på med tajts och superunderställ, pulsband. Hämta kasse att slänga ner övriga kläder i så jag får med mig allt. Åter till köket ryckte några brödskivor från skafferiet, ner med gröten i en burk på med sylt. Blandade till 2 liter sportdryck, fyllde blåsan och fick till en flaska att ha under bilfärden. Ut med prylarna till bilen och så iväg…

Full fart…

Nu var jag på väg. Vet inte vad jag hade i puls men bilen fick nog en chock för nu gick det undan från start. Tror att jag var på första upphämtningsstället vid 04:20. Hejade snabbt på Enar som kastade sig in i bilen och sa: Hej, vi får väl hälsa ordentligt senare…  Sedan fortsatte vi i full fart mot Centralen där Per och Elin väntade. På väg till ICA funderade jag på att hitta Pers nummer och meddela att jag var sen men hade svårt att mecka med telefonen samtidigt som jag körde. Som tur var ringde även Per så vi kom överens om en ny upphämtningsplats. Fick runda området med dubbdäcksförbud och sedan var vi framme vid Hotell Eggers. Per och Elin hoppade in i bilen och så bar det iväg mot Gottskär.

Matad som ett barn

Som sagt morgonbestyren hade klarats av på rekordtid men jag hade inte hunnit äta något. Fick be Elin som satt fram att fylla min sked med gröt så jag bara behövde lasta in i munnen medans jag pressade Kian för fullt. Gröten gick ner samt två brödskivor dessutom fick jag i mig 3-4 deciliter sportdryck innan vi var framme.

Gott om tid

Vi var framme vid Gottskärs Hotell en halvtimme innan start så jag fick lite tid för att göra en sista kontroll av min utrustning, koppla ihop pannlampan med batteriet och packa ner nycklar och pengar på säkert ställe i ryggsäcken. Blev klar i lagom god tid innan start och fick även pratat med lite med några andra löpare och teamat upp med Jonn som jag skulle springa med.

Start 05:30

Nu stod vi utanför Gottskärs Hotell, lamporna tända och Robert räknade ner. 5-4-3-2-1-spring och alla gav sig iväg på detta 68 kilometers löparäventyr. Banan var markerad med reflexer så det var ganska lättnavigerat. Tempot låg runt 6-minuter på vägarna och lite långsammare i skogen. Lugnet började infinna sig även om jag tyckte att min andning kändes tung. tror inte kroppen hunnit vakna riktigt denna morgon.

Ganska snart efter starten fick jag och Jonn sällskap av Niklas från Gävle och det kom att bli vi tre som navigerade, pratade och peppade varandra i stort sett fram till mål. Vid första kontrollen hittade vi Gustav som tappat bort sin Sportidentpinne redan vid starten så han fick fotografera kontrollerna för att dokumentera att han varit på rätt plats.

Vi lufsade vidare och framåt 8-tiden blev det så ljust att vi tyckte det var dags att släcka lamporna – dessutom släckte Niklas lampa sig själv. Plötsligt försvann vägmarkeringarna som fotfarande var av reflex. Jag tände min lampa och riktade den ganska högt och då kom banan tillbaka – hurra. Efter detta lilla spratt hittade vi några andra löpare som tappat bort sig i dagsljuset, dom hängde på ett tag. När vi kom ut i bebyggelse igen mötte vi en gubbe som var ute och rastade sin hund, jag tittade mot honom och råkade lysa rätt in i ögonen på honom. Han blev lite arg och ropade: släck den där lampan… tur att det var en liten hund han hade, annars hade han kanske skickat den på mig.

Nästa kontroll vid 26,8km passerades och nu var det bara ett par kilometer kvar till första depån. Väl framme i Vallda, 29,0km, blev det kaffe, cola, vingummin, chips och lite kladdkaka. Bytte till torr tröja, jacka och vantar, lämnade pannlampan i dropbagen och kände mig som en ny människa. Lite stelt var det i och för sig innan vi kom igång igen. Nu hade vi snart gjort hälften och närmade oss den gamla banan in i Sandsjöbacka. Denna del hade jag och Jonn sprungit så sent som för tre veckor sedan och kände att det fanns hopp om att vi skulle ta oss i mål.

Vi plockade tredje kontrollen vid 34,9km och gav oss ut på Sandsjöbackaleden. Vi fortsatte ta det lugnt i backarna och joggade på när det var plant och lättsprunget. Kanske kan man diskutera vad som är lättsprunget när marken är frusen och alla fotspår finns infrusna så att det är alldeles knaggligt på marken. Jag har en känsla av att det är otroligt ansträngande för fötterna att parera för knaggligheten och håller man då på i flera timmar gäller det att man är stabil och inte vrickar till sina fötter. Nu vi 40km börjar jag få ont av att jag har slarvat med core-träningen under alla mina levnadsår. När jag blir trött i bålen sjunker kroppen ihop och jag får problem med löpsteget och dessutom börjar det verka i magmusklerna. Detta brukar normalt inte vara ett stort problem men nu hade jag varit ute i 5-timmar i blandad terräng.

Känner att jag drar ner farten för Jonn och Niklas men får stöd över Sandsjöbacka drumlinen som är ett berg mitt ute på heden intill E6:an. Så kommer vi fram till depå två och får i oss lite mer näring och ytterligare en kopp gott kaffe.

När vi sprungit ytterligare några kilometer tvingas jag släppa Jonn och Niklas. Jag har för ont för att hålla tempot och att ligga precis på gränsen i ytterligare 25km är inget som tilltalar mig just då. Det viktigaste är att komma i mål. Jag lufsar på och kämpar mot en mage där varje steg sticker lite lätt i mina inre magmuskler.  Jag passerar så Lindomevägen och börjar känna mig som hemma. Springer-går-springer…

Kommer så småningom in på Sisjöns skjutfält och träffar på några jägare som har gjort upp en eld. Hejar på dom och får frågan: Vill du ha en kopp kaffe? Tvekar lite, funderar på tiden, får frågan igen och bestämmer mig för att tacka ja och pratar lite med jägarna medans jag dricker en underbar varm kopp. Nu undrar dom om jag inte skall stanna och grilla korv med dom men då börjar frestelserna bli för stora så jag får skynda mig iväg mot nästa kontroll som ligger någon dryg kilometer bort.

Fjärde kontrollen passeras vid 53,6km och då är det tre kilometer kvar till depån vid Sisjön. Dessa tre kilometrarna var nog de längsta under loppet och jag kände att jag behövde få i mig lite extra energi. Visserligen hade jag sportdryck i min ryggsäck och både flytande och fast energi men det började tryta på det medhavda och framför allt kände jag att jag behövde kaffe…

Kom till depån och fick lite cola, kaffet var egentligen slut men jag fick lite ”privat”-kaffe. Ett tack till depåns sponsor Prospero för denna fina gest. Fyllde bröstfickorna med två halva bananer och tog en näve vingummin och fortsatte mot målet. Händerna var lite kalla som vanligt efter att man stannat vid en depå och med förra årets skräckupplevelse efter just denna depå när vantarna frös till is och händerna också höll på att frysa till is. Försökte jag få igång blodcirkulationen i händerna med lite extra fingergympa och lyckades få upp värmen igen.

Passerade punkten för 10km kvar och fortsatte försiktigt ner till Mölndal, tog mig förbi McDonalds och kämpade vidare mot de två avslutande bergen som skall passeras innan målgång. Att springa gör nu ännu lite ondare men att gå jogga uppför går fortfarande hyffsat. Tar mig fram till näst sista kontrollen och stämplar in vid 62,5kilometer. Nu finns det inget som kan stoppa mig från att ta mig i mål innan stängning vid 16:30. Befinner mig i egna tankar när jag kämpar på uppför Mölndalsravinen och möter några MTB-cyklister och någon enstaka löpare som peppar lite innan dom passerar. Nu hör jag röster bakom mig men fortsätter att kämpa. Då hör jag rösterna igen: Peter, varför svarar du inte när vi ropar? Nu känner jag igen rösten men fattar inte – det är Jonn och Niklas som kommer bakom mig! Hallå hallå säger jag, trodde ni var i mål alla redan. Nej, vi sprang lite fel och har funderat på om du skulle komma i mål före oss. Men nu är vi ju samlade igen.

Vi fortsatte upp till sista kontrollen som också avslutar ravinen. Stämplade in för passering av 64,2km och återigen släppte jag iväg grabbarna så att vi alla skulle känna oss nöjda när vi kom i mål.  Nu var det bara fyra kilometer kvar bestående av en lång nerförsbacke, lite slät asfalt och en lång uppförsbacke till Krokslätt.

Insåg nu att om jag kämpade på så skulle jag komma in på en tid under 9,5 timmar så jag fick samla ihop mina sista krafter och göra en sista ansträngning. Närmar mig Krokslätts Idrottsplats där man skall göra ett mördarvarv innan man passerar mållinjen. Finns det något mer nedbrytande än att vara vid målet och ändå har ett par hundra meter kvar? Kommer närmare och hör speakern ropa att ännu är det en stund kvar till 9,5-timmar och hör då att Jonn och Niklas kommer i mål. Själv har jag hundratalet meter kvar till ingången på idrottsplatsen och sedan ett varv runt fotbollsplanerna. Tittar på klockan och känner att jag kommer att komma in under 9,5-timmar. Vilken känsla, jag är Ultra, jag har gjort en riktig Ultratrail och är på väg till Borås. Tiden stannar på 9:27:37 och jag skall ta mig till omklädningen, duscha och sedan få i mig lite varm och underbar gulaschsoppa, cola och kaffe.

Tankar 

Passar på att fylla på med lite tankar efter loppet. Jag tycker att jag lyckades bra med klädval och näring under loppet. Hade lite problem en stund med is i vätskeslangen men fick igång flödet och sedan var det bara att dricka lite regelbundet så höll sig isen borta. Tycker att jag tränat bra inför loppet och är lite stel men har inte fått några skador. Inser vikten av bålträning vid långlopp och måste föra in denna aktivitet i träningsdagboken för att få kontinuitet. Kunde jag ha tagit ut mig lite mer? Tveksamt – hade samma känsla i kroppen i år som förra året efter 43km. Klarade mig från kramp eller andra problem under loppet så jag är faktiskt nöjd med min insats och har några förbättringsmål inför BUM50 och nästa års lopp.

Fick för mig att jag skulle göra en hälsoundersökning. Ja inte en mental utan mer en där man får svar på hur kroppen mår – egentligen. Nu är ju det största problemet att hitta en läkarmottagning som förstår vad en motionerande gubbe är och vilka krav på funktionalitet man har på kroppen som Marathon och Ultralöpare.

Fick chansen att boka in mig via jobbet och i måndags var det dags. Fick ett formulär med allmänna frågor, frågor om alkohol och naturligtvis frågor om droger. Tja nu var det ju inte doping frågor utan mer av karaktären tar du några piller för att bli hög. Svarade efter bästa förmåga men kan nog inte se det som primärt om man väljer att undersöka sig på egen begäran.

Ofta hamnar man i en situation där den medicinska expertisen (utifrån verksamhetsområdet) har en bestämd åsikt om hur man skall leva och vad som är normalt. Att se på en människa utifrån ett företagsmedicinskt perspektiv jämfört med ett idrottsmedicinskt perspektiv borde i alla fall för en lekman var två olika och ganska vitt skilda perspektiv. Att peta in en atlet i ett fack för personer med god hälsa och normal kondition blir för mig helt absurt.

Nåväl som vanligt blev det diskussion om vad som är lagom träning och vad man bör utsätta sin kropp för. Förra gången jag var på undersökning fick jag rekommendationen att börja med stavgång. Det var bra för syresättningen och inte så farligt för hjärtat. – Kan nog tänka mig stavar men då vid backträning…

Nu kom jag inte längre än till förundersökningen där det var provtagning, konditionstest och allmänt prat. Ganska trevligt faktiskt tills vi kom in på pulsen. Jag fick frågan om jag hade koll på min puls och vad jag i så fall hade i maxpuls. När jag sa att min maxpuls var 197 bpm så fick jag faktiskt veta att det var fel och att det fanns en formel för att beräkna maxpulsen – basta.

Enligt denna formel så skulle min maxpuls ligga på 172 bpm. Då sa jag att det var helt fel för den pulsen brukar jag ligga på tävling i flera timmar. Nu började det hetta till och jag blev upplyst om att det var helt förkastligt att ur ett medicinskt perspektiv ligga så högt under så lång tid. Hjärtat kunde börja pumpa tomt pga att blodtillförseln inte var tillräckligt hög under sådan belastning. Ok, jag köper resonemanget men nu är 172 inte min maxpuls.

Kände nog inte att jag kom så mycket längre i pulsdiskussionen. Får se vad läkare säger vid återbesöket men jag kan tro att man lever i en arbetsmedicinsk bubbla där bästa rådet blir att te det lugnt, ta en stavgångspromenad på kvällen och framför allt – skriv gärna ut på en skrivare långt bort.

Sprang ut klockan 7 i morse för att göra ett långpass. Som vanligt denna vinter småregnade det och var några plusgrader. Hade planerat att springa på grusvägar mellan Bengtsfors och Billingsfors. När jag startade så var det mörkt ute så det blev drygt en timmes löpning i pannlampesken. Passet slutade på drygt 26 kilometer och någon minut över tre timmar.

Idag blev det 15K i 5:35-tempo kändes helt OK efter gårdagens långa intervaller. Avslutade med lite backe. I morgon blir det vilodag och på Söndag blir det långpass 25K. Såg att det skulle bli en ny provlöpning av Sandsjöbackabanan den 6/1 och då hoppas jag kunna vara med.

Trots 21 dagars totalt träningsuppehåll så verkar det som om jag inte tappat så förfärligt mycket av min kondition. Idag körde jag 2 gånger 3000 meter med 3 minuters vila och var nere på kilometertider på 4:30. Igår blev det oförberett långpass på 19 kilometer och i morgon får det bli 15 lugna kilometer innan vilodag på lördag.

Totalt bör det bli dryga 60 kilometer denna vecka.

21 tomma dagar i träningsdagboken. Ingen cykel, ingen löpning bara ingenting.

Ibland kan man undra vad det är som styr ens handlande. Idag var det precis en sådan dag när allt går fel, tja kanske inte går fel utan det blir inte riktigt som man tänkt. Dessutom har man inte förberett sig så som ”regelboken” säger utan man tar massa onödiga risker och lyckas ändå ta sig ur situationen med endast skam och förhoppningsvis någon extra visdom inför framtiden.

Nåväl igår hittade jag lite roliga nya grusvägar att springa på och en liten stig att ta sig fram på i ett par kilometer. Kollade på Google Maps och såg att man skulle nog kunna springa grusväg för att sedan ta sig genom skogen till Djupviken och sedan ta sig tillbaka till Bengtsfors via mera grusväg. På satelitbilden såg det ut som det gick en stig genom skogen.

Sprang så iväg mot änden av grusvägen där man skulle ta sig vidare genom skogen. Hade inte med mig någon extrautrustning då jag bara skulle springa cirka 15km grusväg. Väl framme får jag en liten hjärnblödning och ger mig ut i skogen. Följer några markeringar och fortsätter sedan vidare ut i vildmarken. Springer, går, hoppar och springer lite till. Nu inser jag att jag INTE kommer att komma till Djupviken utan bestämmer mig för att vända. Plötsligt ser jag en skylt på ett träd, det står med stora bokstäver

VILSE – DU ÄR VILSE I SKOGEN.

Då inser jag att jag inte har med mig det som jag borde ha packat i min nya fina ryggsäck för Ultra-löpning. Nämligen:

• Energi
• Vätska
• Ombyte, strumpor + tröja
• Telefon
• Första förband
• Stödförband

Det enda jag har är mig själv och en massa tankar om att det regnar, är visserligen inte så kallt men man kan nog bli nerkyld ändå. Funderar på vad jag skall säga när man kommer med helikoptern och värmekameran. Vad kommer man att säga på nyheterna och skriva i tidningen.

51-årig löpare från Göteborg saknas i Bengtsforsskogarna – polisen söker med värmekamera men har inga spår efter mannen. Ett par som var ute med sina hundar var de sista som såg mannen – ja det kom en gubbe springandes i buff, grön jacka och röda skor. Har fortsatte rätt ut i skogen och sedan såg vi honom inte mer…

Jag irrar runt i skogen och försöker slutligen följa droppens väg och hamnar slutligen på en skogsbilväg. Väljer naturligtvis att spinga åt höger när det senare visar sig att det bästa och enda valet var vänster. Springer igenom en 20 meter lång sjö som täcker vägen och blir blöt upp till anklarna. Passerar denna sjö två gånger så nu vet jag hur kallt vattnet är i December och att det friskar upp att bli lite kall om fötterna.

Fortsätter och passerar ett torp med ett par hästar, några getter och höns. Känner mig lite ängslig och funderar en stund på om det är någon fredlös som bor i stugan och besökare brukar kanske försvinna i skogarna. Ångar på lite extra för att komma vidare, springer, springer och springer. Skönt att man klarar att springa 4-5 mil så jag oroar mig inte så mycket för orken. Vätska och näringsbrist skulle dock kunna hota min återvändo hem till Bengtsfors.

Nu hör jag trafik och börjar återfå hoppet om att komma hem innan det blir mörkt. Närmar mig Billingsfors södra infart och inser att nu är det bara dryga 6-7 kilometer kvar längs Lelångsbanan innan jag är hemma.

Hemma kan jag summera 19 kilometer löpning i växlade terräng och drygt 40 minuters irrande i skogen. Lunchen står på bordet och smakar otroligt gott…

  Skulle sprungit längs röda linjen men hamnade helt fel… Får göra ett nytt försök med rätt utrustning och karta.

Äntligen var det dags för en löprunda efter att ha varit träningsfri i hela 21 dagar. Det har varit skitjobbigt att varje morgon vakna och tnka idag skall jag minsann ut och springa men så har den så kallade tidsbristen och andra prioriteringar fått mig att göra annat.

Idag kom jag i alla fall ut och fick ihop 11 kilometer med skogsväg och härlig stig med mycket vatten. Nu är jag på gång igen 🙂

Idag är det 54 dagar kvar eller knappt 8 veckor. Har drabbats av en slemsäcksinflammation i vänster armbåge så armen är lite svullen. Skall inte vara några problem att träna med denna åkomma men det finns ju olika typer av träning, träning och träning.

Kommer att försöka hålla följande distanser fram till loppet: