Då var det dags för en race-rapport igen. Normalt så handlar ju en sådan här berättelse om själva loppet men den här gången börjar jag från början.
I många år har jag burit på en känsla från en kortdistanstriathlon som jag körde någon gång i mitten på 80-talet. Det var otroligt roligt även om det var kallt i vattnet och simning inte var min favoritgren. Sedan den gången har jag burit på en dröm om att köra ett nytt triathlon. Men som sagt simning i kallt vatten har varit avskräckande…
Sommaren 2013 bestämde jag mig för att göra en medeldistans triathlon dvs 1900m simning, 90 km cykel och 21,1km löpning, totalt 11,3 mil. Denna distans brukar även kallas för halv Ironman eller Ironman 70.3 (miles).
Tidigt på hösten samma år anmälde jag mig till en crawlkurs på Valhalla och försökte göra som läraren sa men hade fullt upp med att försöka lugna paniken när jag inte fick luft i lungorna. Lärde mig lite teknik men absolut inte att crawla. I december la jag triathlonplanerna på hyllan för att satsa på ultralöpning – men drömmen om ett nytt triathlon var inte helt död.
2017 inleddes med Sandsjöbacka Trail och Nattvasan. Som en effekt av Nattvasans hybris dök så åter igen tanken på Tjörn triathlon 11,3 upp och jag gick från tanke till handling. Gjorde en anmälan och fixade en tävlingslicens så jag skulle kunna köra i H55.
Nu var det bara att ta tag i träningen men hur svårt kunde det vara, simningen borde kunna gå på en timme, cyklingen var ju bara lite längre än Grenserittets 80km och på landsväg, och 21km har jag säkert sprungit mer än 50 gånger om man räknar träningar och lopp så den borde jag fixa på 2 timmar. Detta ger en möjlig måltid på 6-timmar, en tid som är kortare än många event som jag varit med på men det är trots allt nästan en arbetsdag.
Under våren 2017 blev det mest den gamla vanliga träningen med blandning av cykel (MTB) och löpning. Hade även som mål för säsongen att verkligen ta tag i MTB-cyklingen och kunna ligga strax under 1,5 gånger segrartiden på de lopp jag skulle köra under sommaren.
Någon simning hade jag ingen tanke på och våtdräkt fanns bara på önskelistan. Men jag visste att sommaren skulle tillbringas i på Rossö utanför Strömstad så det skulle bli många tillfällen att simma i öppet vatten som det heter nu för tiden.
I maj började jag bli tveksam men så fick jag feeling och bestämde mig för nu eller aldrig… Åkte till TriSpot i Mölnlycke och köpte min första simvåtdräkt och några dagar senare var det dags för prova på triathlon på Råda Säteri. Här är banan 750m simning, 18km cykel och 5km löpning. Allt sker i en ganska avslappnad miljö och tanken är att man skall kunna träna på de olika momenten men även på övergångarna mellan de olika grenarna.
Träningen gick bra men simningen var usel, blev till slut mest bröstsim och jag var bland de sista upp ur vattnet. Cyklingen och löpningen gick bra och jag var i mål strax under 1,5 timmar. Ytterligare två träningstillfällen blev det innan slutprovet på Tjörn.
Under semestern blev det lite simning i havet med träning på att simma i vågor och navigering. Vid några tillfällen åkte jag till Humlebadet i Jonsered för att simma lite i Aspen. Övning ger färdighet men elaka tungor skulle nog kalla min stil som en variant av hundsim.
Så började det närma sig tävlingsdagen med ett genrep på Råda Säteri på måndagen. Det gick bra med de tre grenarna men tekniskt/praktiskt var det katastrof. Klockan krånglade och jag hade glömt utrustning hemma men det blev ändå säsongsbästa tiden.
På torsdagsnatten började jag få svårt att sova och blev mer och mer nojig inför loppet. Som sagt varje gren för sig var ju görlig men hur skulle det kännas att göra alla tre i en följd. Hur skulle jag äta på cykeln för att klara löpningen och framför allt hur hårt skulle jag köra för att kunna springa överhuvudtaget.
Ett annat orosmoment var vätskepåfyllning under loppet. Min kompis Henrik skulle langa dricka vid varvningen men vi hade inte tränat på detta. Jag var inte säker på hur det skulle se ut vi vätskestationen under loppet. Mugg med dricka och stanna för att fylla sin flaska kändes inte riktigt bra.
Race Day
Incheckningen i Skärhamn öppnade klockan sju och det skulle ta en timme dit med bil så jag hade satt väckarklockan på 05:45. Hade faktiskt tre klockor inställda på väckning denna tid, allt för att inte försova mig. Utrustningen var redan färdigpackad så det var bara påklädning och frukost som skulle fixas innan avfärd.
Kom så iväg vid kvart i sex och var framme och hade lastat av lagom tills incheckningen öppnade. Fick mitt startkuvert och begav mig till växlingsområdet som låg 50 meter bort från incheckningen. Fick ta på mig hjälm och märka cykeln innan jag var välkommen in i området. Letade upp min plats och organiserade min utrustning så jag skulle komma åt den i rätt ordning under loppet.
Stämningen var på topp och jag pratade med några kända personer innan det var dags att kränga på sig våtdräkten och ge sig iväg till starten och uppvärmningen. Det var en liten sandstrand som låg något hundratal meter bort. Uppställning, invigning, lite småprat och så var klockan 09:06 och dags för start.
Höll mig i utkanten av startfältet då jag visste att jag inte var särskilt snabb i vattnet och räknade med att bli översimmad av senare startgrupper. Den vanliga paniken var där och det var vatten överallt, försökte få till ett flyt i crawlen men fick växla mellan crawl, andning, bröstsim och flytning. Det blåste som vanligt i havet och det blev lite vågor, vi hade både medvind och motvind. Kanotisterna följde oss från start till mål och efter cirka 48 minuter fick jag kliva upp ur vattnet och jogga bort till tävlingscentrum för att byta om till cykling.
Av med våtdräkt, på med cykeltröja, torka fötterna och på med strumpor och skor, ladda på med näring, hjälm på och dags att ta loss cykeln från stället och jogga vidare mot cykelstarten. Bytte gren på klockan och gav mig iväg – han se att klocktiden var 10.00 och strax därefter tryckte jag fel så jag bytte till löpning efter 30 sekunder. Hjälp!!!
Snabba tankar och jag fick avsluta pågående Triathlon och starta en ny, passera simningen och starta cyklingen igen. Nu var jag färdigvelad och det var bara att sätta sig tillrätta i tempobågen och kötta på. Nu när simningen var avklarad var det två grenar som jag behärskar kvar och första grenen innebar enligt planen 3 timmar i cykelsadeln.
Trampade och trampade och trampade, kom ikapp och körde om en hel del cyklister som varit snabbare än mig under simningen. Vid 25 km var det dags för vätska, banan och bulle. Blev positivt överraskad när vätskan langades i flaskor – grymt bra. Fick även banan och bulle och kunde rulla vidare utan att behöva stanna.
Första varvet avklarades på en tid snabbare än beräknat och jag kände mig fortfarande pigg, Henrik stöttade med glada tillrop och langning, lyckades få med mig en flaska av två.
Ut på andra varvet, nu med lite mera vind. Kom ikapp ytterligare några cyklister och vid 70 km så var det åter dags för vätska, bulle och banan. Laddade in lite då jag började känna mig tom i magen. Nu var det bara 20 km cykling kvar och trots motvind och några sega backar så var varje avverkad km en km närmare målet eller åtminstone slutet på cykeletappen.
När klockan slog 2:58:58 hade jag cyklat mina 90 km och det var dags att byta till löpning. Detta byte brukar inte ta mer än två minuter då det bara handlar om att byta skor och tröja. Nu var klockan 13.00 och jag hade varit ute på banan sedan 09:06 låg ganska precis på 6-timmars prognos inför sista momentet.
Benen fungerade riktigt bra och jag kom iväg i bra tempo, kanske lite för fort men det gjorde inte ont i dom. Nu var det en varvbana som skulle avverkas fyra gånger innan finishertröjan och medaljen skulle bärgas. 
Henrik hejade på och gav stöttande uppmuntran. Jag kände efter ett tag att det var något som gjorde att det var svårt att ta ut stegen. Insåg efter första varvet att det var blåsan som var sprängfull men var skulle man kunna åtgärda det utan att få dagsböter. Vid vändpunkten på löparbanan såg jag att det fanns en baja-maja. Dags att planera för en teknisk paus när jag fått mig en salt sill och lite sportdryck innan vändningen.
Där pep klockan för 8km och dags för en paus. Han inte mer än in i båset förrän det knackade och någon undrade om jag skulle vara där länge. Naturligtvis inte – för här jagas det minuter.
Dags för varvning och ytterligare ett armband för att hålla koll på antalet varv. Halva löpningen gjord och efter pausen sprang jag med en ny kropp. Endast 10km kvar – ett vanligt träningspass.
Det började gå tyngre och tyngre nu och det gick inte att göra några snabba rörelser utan att riskera krampkänningar. Mötte många som såg mer slitna ut än jag och som hade ytterligare något varv kvar. Sista varvet var jätte jobbigt när det gällde krampkänningar. Fick springa försiktigt för att inte få kramp och lyckades balansera ända in i mål på den slaka lina som håller krampen borta.
Äntligen passerar jag mållinjen efter 06:02:33 och får medalj och finisher-tröja.
Tack till Henrik för support och bilder.
