Då har det gått lite drygt en vecka sedan målgång på Dalsland Kanotmaraton och krafterna börjar så smått att återvända. I år hade jag i princip missat 10 träningsdagar på grund av oväntat arbete på jobbet. Jag lyckades få ihop 123km innan start varav det längsta passet var på lite drygt 16km mot i vanliga fall 30-35km. Träningen var fördelad på 9 tillfällen varav 3 så sent som veckan innan tävlingen.
Det mentala upplägget blev att se loppet som ett antal delsträckor där bara den sista var längre (21km) än något av mina träningspass, dessutom skulle jag försöka hålla en så snål kurs som möjligt.
Från starten till första lyftet i Skåpa gick det hyfsat men lyftet blev tungt då det var trafikstockning och jag behöver hålla tempo för att inte bryta ihop av min 25kilo tunga kanot. Nåväl jag kom i sjön igen och nästa stopp var Skifors då jag kände att mina skavsår på höfterna började växa. Fick lite påfyllning och så var det dags för tredje etappen upp till Gustavfors och sista lyftet. Här kändes det som om ryggen skulle gå av när jag släpade kanoten. Dessutom hade det börjat regna och åska mot slutet av denna etapp. Fick ytterligare lite påfyllning och sedan bar det iväg ut på längsta etappen, tidsmässigt såg det bra ut med tanke på träningsmängden – skulle nog klara en tid under 7-timmar.
Ute på Lelången blev det ett riktigt åskoväder med fräsande blixtar så att jag började fundera på att gå iland och vänta på att det skulle dra över. Lyckligtvis så blev det bara några ruskiga blixtar och jag kunde paddla på för att komma i mål. Vid Herrenäs hade jag vittring på Henrik som låg dryga halvkilometern före. Jag var osäker på om han skulle stanna men han körde vidare, nu var det bara 9,5km kvar till mål. Jag försökte ta in lite på avståndet men istället ökade det långsamt.
När det återstod dryga 3km så satsade jag allt jag hade på att minska avståndet och körde ut precis allt som fanns i kroppen. I mål skiljde det en placering och dryga minuten. Jag kom i mål på tiden 6:49:45 vilket nästan var två minuter snabbare än året innan.
Nu var jag så slut att jag inte hade några krafter kvar utan mest kände mig som en Zombie, vet inte när jag varit så dränerad sist men det kom att ta över 5 timmar innan jag började känna mig någorlunda kry igen.
Nu med lite perspektiv på loppet och tiden mellan Grenserittet och DKM+ inser jag att jag borde jobbat mer med återhämtningen från cykelloppet veckan innan. Något att tänka på i framtiden om det kommer lopp med kort tid emellan.
