Göteborg Marathon 2013

Igår var det dags för mitt andra Göteborg Marathon. Loppet som går från Slottskogsvallen till Amundön längs gamla Säröbanan. För att nå Marathondistansen får man göra två varv.

Vädret var perfekt för löpning även om det innan starten var lite kyligt. Jo det var kallare än kyligt så jag fick en ångest attack – långa eller korta tights? Jag bet ihop och tog korta vilket var tur för annars hade jag nog börjat koka.

Starten gick och det började fort första kilometern gick i 4:52-tempo och sedan fortsatte det i lugnt 5-minuterstempo. Det gick så himla lätt och pulsen låg runt 160 – 12 slag tillgodo på marschpulsen.

Första milen passerades på 51 minuter och andra tog ytterligare 51 minuter. Halva sträckan passerades på 1:48:30 (5:08-tempo) vilket är min näst bästa HM-tid och nu skulle jag ut på ett varv till.

Den tredje milen gick lite sämre och jag behövde 54-minuter för att avverka sträckan. Nu var det strax dags att passera vändpunkten på Amundön för sista gången denna dag.

Mellan 30 och 35 kilometer började tröttheten komma och tiden per kilometer började hamna runt 5:30 – 5:45. Vid 32 kilometer hade jag varit ute i drygt 2:47 och började räkna för att komma in på sub 4 timmar som varit målet för mig ganska länge. Nåväl tio kilometer kvar och allt under 6-minuter/kilometer skulle ge en tid runt 3:47 i mål.

Vid 35-kilometer kom en förkänning av den berömda väggen – tempot föll med 1 minut per kilometer och nu låg jag och masade i 6:30-tempo. Klockan slog 3:05 när skylten passerades och matteskallen räknade snabbt ut att 7*6:30 är 45 minuter. Det fanns fortfarande en chans, 3:50…

Joggade på och kom så fram till den förra året så förödande 39-km skylten – så här skrev jag då:

Kämpade vidare och strax före 39km blev gudarna riktigt förbannade och började rycka i krampnerverna. Det blev till att gå-lufsa-gå ett tag. Ser på klockan att jag nu ligger på 9-minuter per kilometer och  att jag varit ute i 3:44. Kämpar på och lyckas hålla 8-minuterstempo fram till mål.

I år slog krampen till på samma ställe. men nu var det kramp på insidan av låren, höftböjaren vägrade att vara med. Detta var nog det värsta jag varit med om. Fick försöka springa med benen utåt för att det inte skulle krampa. Tiden per kilometer höjdes nu med ytterligare en minut till 7:30 och vid 40km slog klockan 3:40. Fortfarande möjligt att gå under 4-timmar men nu gällde det att balansera hastigheten mot krampen. Kom i kapp en tjej som led av samma åkomma. Hon utryckte det som att hon inte kunde fatta att det kan göra så ont när krampen slår till. Nåväl jag fick feeling och fortsatte mot mål när hon fick stanna för att stretcha.

När jag kom in på Slottskogsvallen och hade 100m kvar hör jag en röst bakifrån “nu tar jag dig” och det blev spurt. Det var tjejen som stretchade som var ikapp och sprang förbi mig. Spurten ledde naturligtvis mig rätt i fördärvet och nu fick jag världens jäkla KRAMP. På målrakan, framför all publik så får jag kramp så jag nästan inte kan ta mig fram. Försiktigt lufsar jag de sista metrarna in i mål och klockan stannar på 3:57:34. HURRA jag är en sub4-löpare.

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *