Stockholm Marathon 2012

Målet är nått – jag har sprungit Stockholm Marathon. Detta har varit målet för mig sedan sommaren 2009. Nu har det gått tre år sedan jag bestämde mig för att ha detta lopp som mål för min träning samtidigt som det kändes som en fin present till 50-årsdagen att kunna kalla sig marathonlöpare.

Stockholm Marathon 2012 blev ett lopp som kommer att gå till historien som det kallaste loppet någonsin. Vid starten visade termometern 7 grader men med vindavkylningen så var det närmare 4 grader på de mest utsatta ställena. Inte nog med att det var kallt och blåsigt, utan det regnade också hela loppet. Många behöll sina svarta sopsäckar hela loppet. Jag tog av min strax innan start.

Själva loppet började med att jag hängde på en farthållare för 4.00 timmar. Hade först tänkt gå på 4:30 men fick hybris under ett av de sista passen innan loppet. Då gick det så bra så jag uppgraderade målet till sub 4.00. Insåg efter ett tag att för att kunna dricka och fylla på med näring under loppet behövde man springa fortare än medeltiden så farthållaren låg på 5:15-5:30 per kilometer vilket var snabbare än vad jag hade räknat med.

Följde gruppen fram till 17km då jag var så kissnödig att jag inte kunde springa mer. Hittade några bajamajor och hoppade in. Var fortfarande så fräsch att jag inte vågade kissa mitt i stan. Efter denna paus förökte jag springa i kapp min grupp och lyckades nästan komma upp till dom innan 21 kilometer ute på Gärdet. Såg farthållaren ligga 150 meter framför mig men då blåste och regnade det som bara den. Så jag fick se dom galloppera iväg…

Nu var det bara att kämpa på i eget tempo, ibland hittade jag någon att ta rygg på men oftast så gick det för långsamt eller för snabbt. Lyckades hålla ett tempo på 28-29 minuter per 5km och passerade 21,1 kilometer på 1:57:35.

Regnet fortsatte att komma ner och mina vantar blev dyngsura efter ett tag och till slut var det bara att kasta dom för att bli lite lättare.

Västerbron som är känd för att vara tuff kändes inte värre än Älvsborgsbron. En riktigt brant backe innan man kom upp på bron men sedan var det jämn lutning och mycket vind. Andra varvet så kändes det som Abborrbacken på Lidingöloppet. Jag tog några gångsteg som var lika snabba som dom som försökte springa upp för den brantaste delen.

Någonstans på Djurgården fick man bananer – Wolfgang Bananer – det äckligaste som löparen Rune Larsson skrivit om. Tänk dig 1ooo+ löpare som stoppar ner handen och görar lite för att ta upp en bananbit. Skriver inte mer men när jag kom att tänka på Rune och Wolfgang så jag slängde bananbiten och tog en ny med skal på.

De sista 15 kilometrarna gick lite långsammare och där tappade jag möjligheten att komma i mål under 4-timmar. Jag räknade och räknade och såg att det skulle kunna gå att komma under 4.15 om jag höll mitt tempo.

Målet passerades på tiden 4:13:55 och då var jag så kall och frusen att jag hackade tänder, bara tänkte på att få komma in i värmen inne i omklädningsrummen. Helt apatisk lyckades jag hämta min väska och ta mig till duscharna. Här fanns det gott om varmt vatten så äntligen började jag återvända till livet. Livet som Marathonlöpare.

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

1 svar på Stockholm Marathon 2012

  1. Henrik Nilsen skriver:

    Reeespect!! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *