Idag var det äntligen dags att få springa Marathon igen. Senast var det i Stockholm och ett riktigt ruskväder trots att vi hade kommit in i juni månad. Göteborgs Marathon startar inne på Slottskogsvallen och sedan springer man två identiska varv ner till Amundöns båtuppläggningsplats. Det hade sagts att banan är lätt, inga backar, det brukar gå fort, en bra bana om man vill ha en bra tid.
Jaha, vad kan gå fel? Mitt mål var att gå under 4-timmar och med en avslutad penicillinkur och några träningspass med kilometertider runt 5:20 så borde jag fixa målet. Sent igår tittade jag på 5km-tiderna från Stockholm och bestämde mig för att hålla 27-minuter på halvmilen.
Hämtade nummerlappen bytte om och värmde upp lite innan loppet. Det var faktiskt lite kyligt innan start men efter att löpandet börjat så skulle det nog bli varmt.
Så gick starten och det var dags för första varvet. Allt kändes bra och det var lite medlut så kilometertiderna låg på 5:00-5:13 vilket naturligtvis var alldeles för snabbt men det kändes bra. Passerade första milen på 51:11 – en bra tid för att vara första milen på mitt försök att komma under 4 timmar. Att jag borde legat på 55-minuter var inget som bekom mig just då.
Vände vid vändpunkten och träffade två andra löpare i min ålder. Vi snackade och hade trevligt – visserligen gick det för fort men det var trevligt. Passerade 15km på 1:17:09 och hade då ett snitt på drygt 5:09 och inga varningsklockor ringde. Det var väl nu som den riktiga hybrisen kom över mig – sa till mina följeslagare att det gick för fort för mig men varför sänka när det känns så bra…
Vi fortsatte vidare och det gick lite långsammare vid några lite mer kuperade kilometer men jag klockade min halvmaratid till 1:50:47 vilket var en riktigt bra tid för första varvet. Insåg nu att jag hade retat Gudarna så jag bestämde mig för att sänka tempot till 5:30 – det skulle ändå ge en hyfsad HM tid och framför allt så även om jag tog 2-timmar på mig på andra varvet hade jag mitt mål som i en liten ask. Detta var nog andra gången denna dag som jag retade de grekiska gudarna vilket skulle straffa mig lite senare.
Fortsatte vidare och höll mitt tempo även om det började känna lite stummt i benen. Kom så till 30km och hade en tid på 2:41 – fyra minuter till hade varit ok men jag var grym. Vände vid vändpunkten men nu hade tempot hamnat på 6-minuter/kilometer och det gick tungt. Vid 35km sjönk tempot ytterligare och nu hade jag tider på 7-minuter och det värkte i lår och bål men det var ju bara 7km kvar ett litet lätt träningspass.
Kämpade vidare och strax före 39km blev gudarna riktigt förbannade och började rycka i krampnerverna. Det blev till att gå-lufsa-gå ett tag. Ser på klockan att jag nu ligger på 9-minuter per kilometer och att jag varit ute i 3:44. Kämpar på och lyckas hålla 8-minuterstempo fram till mål.
I mål klockar jag mig till 4:12:13 vilket inte är vad jag ville men bättre än Stockholm. Konstaterar att jag precis förlorat 30-minuter på varv två eller 90 sekunder per kilometer. Tja så går det när man trotsar Olympens Gudar.
Vad är då den omvälvande insikten? Tja, kanske är det så att sanning nummer ett gäller, loppet börjar vid 30km. Det är bäst att hålla sig till planen fram till 30km – sen kanske det är fri fart. Blev omsprungen på slutet av några löpare som legat i lugnt tempo men som orkade hålla det ända fram i mål. Får väl bli ett tredje försök framöver…
