Så har man under loppet av 6-månader gått från att vara en löpare till marathonlöpare och vidare till att bli en ultralöpare. När jag 2009 satte målet att springa ett marathon när jag fyllde 50 har jag nått och överträffat.
Nu senast i Borås på mitt första 6-timmarslopp passerade jag den magiska gränsen 50km som är den kortaste ultradistansen även om allt längre än 42195m är ultra.
Ett par veckor innan loppet lyckades jag sträcka mig i höger hamstring så illa att jag inte kunde springa på ett par veckor. Fick gå till min kiropraktor Kenan för behandling och med lite justeringar och stretching så blev jag så bra att jag vågade mig på en start.
Strategin var att ta det lugnt i början och att försöka vara fräschare i benen vid marathondistansen än jag varit tidigare i år då målet varit just marathon. En dröm var att passera 50km och kanske nå 52-53km vid 6-timmars signalen. Skulle jag hålla 70 minuter på milen skulle jag ha 10 minuter tillgodo vid 50km och det skulle innebära 1 minut långsammare per kilometer än när jag sprungit marathon.
Själva loppet gick hyffsat fram till 38km då jag började känna av min hamstring och fick stretcha och gå bitvis. Det viktigaste var dock att röra sig frammåt. Jag passerade marathondistansen på 4:42:12 vilket inte var vad jag hoppats på eller så var det det egentligen. Det blir ju faktiskt under 70 minuter per mil och jag var inte stelare än att jag kunde springa vidare. Det var nog nu tävlingen började – det viktiga var att räkna meter, varvtider och försöka se till så att jag skulle klara 50km innan tiden var ute.
Lyckade så ta mig ytterligare några varv innan jag fick mer ont i mitt ben vilket resulterade i gång-jogg-gång-stretch fram till slutsignalen. Då hade jag lyckats förflytta mig 51585 meter – personligt rekord och jag hade blivit en ULTRALÖPARE!
