Sent igår var jag ute och sprang ett distanspass och gav mig den på att hålla pulsen inom mitt uthållighetsintervall på 144-161 slag/minut. Det har varit lite si och så med den disciplinen under vinterträningen men jag hoppas att det varit bättre att springa lite för lågt och högt i puls än att inte träna alls.
Första kilometrarna gick fantastiskt bra och det kändes ganska lätt – trots att det bitvis var som att springa i potatismos.
Det började snöa lite lätt på slutet och jag passerade 8 kilometer när det började kännas jobbigt och då var det drygt 2,5 km kvar hem. Att börja gå fanns inte i tankevärlden utan det var bara att bita ihop.
Väl hemma efter 70 minuter (varav 63 i pulszonen :-)) och 10,9 km började utmattningen visa sig ordentligt. Jag var tvungen att sätta mig i köket och hetsäta och drack nog 1 liter Cola innan jag började få tillbaka lite krafter. Senare höll jag på att inte ta mig ur duschen utan stod ganska apatisk i de heta strålarna och mindes den så kallade mathammaren som i början av min karriär som cyklist alltid infunnit sig i Kungsbacka efter 6 mils cykling. Då var det bara godis som gällde för att jag skulle kunna cykla de sista 3 milen hem.
Idag var jag tvungen att äta lunch på en Kinesrestaurang för att försöka råda bot på den känsla av undernärdhet som präglat hela förmiddagen.
Nu på kvällen känns det bättre och kroppen är förhoppnigsvis redo för 35 minuter snabbdistans på lunchen i morgon.
