maxpuls197.se

Så har man under loppet av 6-månader gått från att vara en löpare till marathonlöpare och vidare till att bli en ultralöpare. När jag 2009 satte målet att springa ett marathon när jag fyllde 50 har jag nått och överträffat.

Nu senast i Borås på mitt första 6-timmarslopp passerade jag den magiska gränsen 50km som är den kortaste ultradistansen även om allt längre än 42195m är ultra.

Ett par veckor innan loppet lyckades jag sträcka mig i höger hamstring så illa att jag inte kunde springa på ett par veckor. Fick gå till min kiropraktor Kenan för behandling och med lite justeringar och stretching så blev jag så bra att jag vågade mig på en start.

Strategin var att ta det lugnt i början och att försöka vara fräschare i benen vid marathondistansen än jag varit tidigare i år då målet varit just marathon. En dröm var att passera 50km och kanske nå 52-53km vid 6-timmars signalen. Skulle jag hålla 70 minuter på milen skulle jag ha 10 minuter tillgodo vid 50km och det skulle innebära 1 minut långsammare per kilometer än när jag sprungit marathon.

Själva loppet gick hyffsat fram till 38km då jag började känna av min hamstring och fick stretcha och gå bitvis. Det viktigaste var dock att röra sig frammåt. Jag passerade marathondistansen på 4:42:12 vilket inte var vad jag hoppats på eller så var det det egentligen. Det blir ju faktiskt under 70 minuter per mil och jag var inte stelare än att jag kunde springa vidare. Det var nog nu tävlingen började – det viktiga var att räkna meter, varvtider och försöka se till så att jag skulle klara 50km innan tiden var ute.

Lyckade så ta mig ytterligare några varv innan jag fick mer ont i mitt ben vilket resulterade i gång-jogg-gång-stretch fram till slutsignalen. Då hade jag lyckats förflytta mig 51585 meter – personligt rekord och jag hade blivit en ULTRALÖPARE!

Om 20 dagar är det dags för Borås 6-timmars. Ja, det är precis vad det låter som – ett lopp som pågår i 6 timmar och sedan är det över. Man springer på en rundbana och när slutsignalen går så mäter man hur långt man sprungit. Den som kommit längst vinner!

Vad kan man ha för mål när man ger sig i kast med ett sådant här äventyr? För mig gäller följande:

• Klara marathondistansen under 4 timmar (5:35-tempo)
• Springa längre än jag någonsin gjort – dvs >43.9km
• Springa över 50km
• Må bra efter loppet

Detta kommer att vara en helt ny tävlingsform för mig så jag hoppas lära mig mycket på detta premiärlopp. Den längsta tid som jag har sprungit tidigare är 6 timmar och 48 minuter. Blir spännande att se hur djupt jag kommer att sjunka mentalt och fysiskt innan loppet är slut.

Idag var det äntligen dags att få springa Marathon igen. Senast var det i Stockholm och ett riktigt ruskväder trots att vi hade kommit in i juni månad. Göteborgs Marathon startar inne på Slottskogsvallen och sedan springer man två identiska varv ner till Amundöns båtuppläggningsplats. Det hade sagts att banan är lätt, inga backar, det brukar gå fort, en bra bana om man vill ha en bra tid.

Jaha, vad kan gå fel? Mitt mål var att gå under 4-timmar och med en avslutad penicillinkur och några träningspass med kilometertider runt 5:20 så borde jag fixa målet. Sent igår tittade jag på 5km-tiderna från Stockholm och bestämde mig för att hålla 27-minuter på halvmilen.

Hämtade nummerlappen bytte om och värmde upp lite innan loppet. Det var faktiskt lite kyligt innan start men efter att löpandet börjat så skulle det nog bli varmt.

Så gick starten och det var dags för första varvet. Allt kändes bra och det var lite medlut så kilometertiderna låg på 5:00-5:13 vilket naturligtvis var alldeles för snabbt men det kändes bra. Passerade första milen på 51:11 – en bra tid för att vara första milen på mitt försök att komma under 4 timmar. Att jag borde legat på 55-minuter var inget som bekom mig just då.

Vände vid vändpunkten och träffade två andra löpare i min ålder. Vi snackade och hade trevligt – visserligen gick det för fort men det var trevligt. Passerade 15km på 1:17:09 och hade då ett snitt på drygt 5:09 och inga varningsklockor ringde. Det var väl nu som den riktiga hybrisen kom över mig – sa till mina följeslagare att det gick för fort för mig men varför sänka när det känns så bra…

Vi fortsatte vidare och det gick lite långsammare vid några lite mer kuperade kilometer men jag klockade min halvmaratid till 1:50:47 vilket var en riktigt bra tid för första varvet. Insåg nu att jag hade retat Gudarna så jag bestämde mig för att sänka tempot till 5:30 – det skulle ändå ge en hyfsad HM tid och framför allt så även om jag tog 2-timmar på mig på andra varvet hade jag mitt mål som i en liten ask. Detta var nog andra gången denna dag som jag retade de grekiska gudarna vilket skulle straffa mig lite senare.

Fortsatte vidare och höll mitt tempo även om det började känna lite stummt i benen. Kom så till 30km och hade en tid på 2:41 – fyra minuter till hade varit ok men jag var grym. Vände vid vändpunkten men nu hade tempot hamnat på 6-minuter/kilometer och det gick tungt. Vid 35km sjönk tempot ytterligare och nu hade jag tider på 7-minuter och det värkte i lår och bål men det var ju bara 7km kvar ett litet lätt träningspass.

Kämpade vidare och strax före 39km blev gudarna riktigt förbannade och började rycka i krampnerverna. Det blev till att gå-lufsa-gå ett tag. Ser på klockan att jag nu ligger på 9-minuter per kilometer och  att jag varit ute i 3:44. Kämpar på och lyckas hålla 8-minuterstempo fram till mål.

I mål klockar jag mig till 4:12:13 vilket inte är vad jag ville men bättre än Stockholm. Konstaterar att jag precis förlorat 30-minuter på varv två eller 90 sekunder per kilometer. Tja så går det när man trotsar Olympens Gudar.

Vad är då den omvälvande insikten? Tja, kanske är det så att sanning nummer ett gäller, loppet börjar vid 30km. Det är bäst att hålla sig till planen fram till 30km – sen kanske det är fri fart. Blev omsprungen på slutet av några löpare som legat i lugnt tempo men som orkade hålla det ända fram i mål. Får väl bli ett tredje försök framöver…

På lördag går Göteborgs Marathon och jag hoppas komma till start. Förra året var jag anmäld men fick förhinder. Kommer inte ihåg exakt vad det var men förmodligen var det tiden som inte räckte till. I år har jag i alla fall betalat in startavgiften så det brukar ju betyda en extra ansträngning för att komma till start och i mål.

Sprang Orust Tvärs (27km) för några veckor sedan men lyckades dra på mig någon märklig infektion med utslag på benen. Nu har jag ätit klart min penicillinkur och införskaffat 2XU kompressions-tights och det verkar som om formen är på väg tillbaka. Har under mina senaste träningspass lyckats ligga på en kilometertid runt 5:15-5:20 över rundor på 8-16km. Detta är snabbare än vad jag sprungit under hela 2012 med undantag för GV och Strömstadmilen. Oj, oj nu känner jag att hybrisen är nära – bäst att sluta här.

Äntligen har jag hittat ett nytt nu när jag har gjort ett ”riktigt” asfalts-marathon. Visserligen så kanske man skulle kunna kalla Stockholm Marathon 2012 för ett vintermarathon men det är i alla fall avklarat och var det som var målet som jag satte upp 2009.

Nu har jag bestämt mig för att springar Borås Ultra Marathon  i maj 2014. Loppet går från Skatås till Borås via Vildmarksleden och Knalleleden. Loppet är 50 miles vilket blir lite drygt 80km och målet är att klara sträckan under 11 timmar.

Idag var det åter dags för Strömstadmilen, skulle egentligen inte springa men blev övertalad när jag anmälde barnen i Söndags.

När det var dags för start upptäckte jag att jag glömt ta med mig pulsklockan. Alla tillbehör var med men INGEN klocka! Frågan var om det skulle bli start ändå eller en DNS. Kan man springa naken? Jag har inte sprungit en meter utan att kolla pulsen de senaste 15 åren så nu blev det jobbigt – men det gick bra. Fick bara tiden från start så det blev lite svår huvudräkning och 5-ans gångertabell. Tur att jag höll 5-minuterstempo.

Cyklade de två milen till Rossö för att bli lite extra trött. I morgon blir det Rossö-runt i kajak.

Kanske kan det tyckas vara lite väl tidigt att planera 2013 redan nu men det är ju så att billigaste anmälan är strax efter avslutat lopp och har man bestämt sig för att göra något kan det ju vara bra att ha betalt så får man en extra morot för träningen.

Så här ser planerna ut för 2013 (i juni):

Sandsjöbacka Trail Marathon
Dalsland X-Country 4/5
Göteborgsvarvet 18/5 (anmäld)
Stockholm Marathon 1/6 (anmäld)
Strömstadmilen
Dalsland Kanot Maraton
Göteborgs Marathon

Målet är nått – jag har sprungit Stockholm Marathon. Detta har varit målet för mig sedan sommaren 2009. Nu har det gått tre år sedan jag bestämde mig för att ha detta lopp som mål för min träning samtidigt som det kändes som en fin present till 50-årsdagen att kunna kalla sig marathonlöpare.

Stockholm Marathon 2012 blev ett lopp som kommer att gå till historien som det kallaste loppet någonsin. Vid starten visade termometern 7 grader men med vindavkylningen så var det närmare 4 grader på de mest utsatta ställena. Inte nog med att det var kallt och blåsigt, utan det regnade också hela loppet. Många behöll sina svarta sopsäckar hela loppet. Jag tog av min strax innan start.

Själva loppet började med att jag hängde på en farthållare för 4.00 timmar. Hade först tänkt gå på 4:30 men fick hybris under ett av de sista passen innan loppet. Då gick det så bra så jag uppgraderade målet till sub 4.00. Insåg efter ett tag att för att kunna dricka och fylla på med näring under loppet behövde man springa fortare än medeltiden så farthållaren låg på 5:15-5:30 per kilometer vilket var snabbare än vad jag hade räknat med.

Följde gruppen fram till 17km då jag var så kissnödig att jag inte kunde springa mer. Hittade några bajamajor och hoppade in. Var fortfarande så fräsch att jag inte vågade kissa mitt i stan. Efter denna paus förökte jag springa i kapp min grupp och lyckades nästan komma upp till dom innan 21 kilometer ute på Gärdet. Såg farthållaren ligga 150 meter framför mig men då blåste och regnade det som bara den. Så jag fick se dom galloppera iväg…

Nu var det bara att kämpa på i eget tempo, ibland hittade jag någon att ta rygg på men oftast så gick det för långsamt eller för snabbt. Lyckades hålla ett tempo på 28-29 minuter per 5km och passerade 21,1 kilometer på 1:57:35.

Regnet fortsatte att komma ner och mina vantar blev dyngsura efter ett tag och till slut var det bara att kasta dom för att bli lite lättare.

Västerbron som är känd för att vara tuff kändes inte värre än Älvsborgsbron. En riktigt brant backe innan man kom upp på bron men sedan var det jämn lutning och mycket vind. Andra varvet så kändes det som Abborrbacken på Lidingöloppet. Jag tog några gångsteg som var lika snabba som dom som försökte springa upp för den brantaste delen.

Någonstans på Djurgården fick man bananer – Wolfgang Bananer – det äckligaste som löparen Rune Larsson skrivit om. Tänk dig 1ooo+ löpare som stoppar ner handen och görar lite för att ta upp en bananbit. Skriver inte mer men när jag kom att tänka på Rune och Wolfgang så jag slängde bananbiten och tog en ny med skal på.

De sista 15 kilometrarna gick lite långsammare och där tappade jag möjligheten att komma i mål under 4-timmar. Jag räknade och räknade och såg att det skulle kunna gå att komma under 4.15 om jag höll mitt tempo.

Målet passerades på tiden 4:13:55 och då var jag så kall och frusen att jag hackade tänder, bara tänkte på att få komma in i värmen inne i omklädningsrummen. Helt apatisk lyckades jag hämta min väska och ta mig till duscharna. Här fanns det gott om varmt vatten så äntligen började jag återvända till livet. Livet som Marathonlöpare.

Att dygnet har för få timmar är väl något som vi känner av lite då och då. Själv har jag haft lite väl mycket att göra under april-maj då jag renoverat de sista rummen i huset. Resultatet har blivit att jag inte hunnit (läs valt bort) skriva om mina äventyr, Dalsland X-Country och Göteborgsvarvet. Kort kan man säga att det blev OK resultat på båda loppen även om det inte suttit fel med något kortare tider. DXC blir 10km längre 2013 men GV går nog på samma sträckning.

Min gamle klätterkompis Henrik lyckdes lura med mig på Dalslands KanotMaraton förra året och i år är det dags för Dalslands CrossCountry på cykel. Tror inte det var särskilt svårt att få mig att hänga på för jag verkar ha en förkärlek till aktiviteter som gör att man blir trött.

Träffade Henrik för några veckor sedan och då berättade han att han cyklat en rolig bana med blandat grus, stig, asfalt men framför allt så gick den utmed Säveån och även Lärjeån. Blev naturligtvis lite tänd på idén att göra samma tur men det skulle bli svårt att hitta en helg då båda kunde. När han sedan körde rundan en gång till och la upp GPS-plotten på Garmins hemsida var det kört.  Jag ville göra turen med en gång men funderade samtidigt på att göra den som ett långpass inför stundande Stockholm Marathon. Delar av banan hade jag redan sprungit under hösten så jag visste lite om vad som väntade.

Nåväl jag planerade att göra turen tidigt nästkommande söndag så att jag skulle vara hemma och kunna göra iordning lunchen till familjen. Det fick bli start klockan 06:00. Nu hade jag glömt att det var natten till just denna söndagen som vi skulle ställa om klockan – starten skulle alltså bli redan klockan 05:00 enligt kroppens klocka. Kvällen gick åt för att packa  min lilla ryggsäck och plocka fram kläder och skor. Klockan tolv var det dags att gå och lägga sig men när jag satte om klockan var den redan 01:00 och 4,5 timmar kvar tills det var dags att gå upp.

Klockan 05:30 ringde klockan och jag gick upp, åt lite frukost och fick på mig mina kläder gjorde mig klar att springa ut. Jag kom iväg 20 minuter efter plan. Söndagens resa kan delas in i åtta etapper med olika tankar, miljöer och upplevelser.

Etapp 1: Utby – Lexby

Första delsträckan började med att jag passerade Utby’s Pizzeria där pizzadoften hade avtagit och det endast gavs en svag förnimmelse av kebabrulle, oregano och smält ost. Kom ner till grusvägen som följer Säveån någon kilometer upp till Partille där cykelbanan följer järnvägen en bit för att sedan gå vidare längs Lexbyvägen ytterligare några kilometer. Lite bortanför Lexbyskolan finns en hästgård men jag har aldrig sett någon häst där när jag har passerat. Kanske är det bara innehästar. Etappen slutade vid 6,5km med att jag svängde vänster upp längs Lexbydalsvägen. Det var fortfarande gryning.

Etapp 2: Lexy – Bohusleden

Vägen upp till Bohusleden har jag följt några gånger på cykel och en gång sprang jag sträckan fast då i motsatt riktning. Visste redan innan att det skulle bli segt med en svag uppförslutning under dryga 4km. Jag hade nu bara sprungit runt 8km och var fortfarande fräsh i benen. Här kunde det lätt bli att man tar i lite för mycket vilket kan straffa sig på slutet. Började längta lite efter första ”powerbaren” men den skulle jag inte få förrän jag passerat 10km.

Upplägget var att jag hade vatten och näring i ryggsäcken, var 5:e km skulle jag dricka och var 10:e km blev det en ”powerbar”. Redan vid starten hade jag bestämt mig för att jag inte skulle ha mer bråttom än att jag kunde ta lite foton till min reseberättelse.

Nu var det äntligen dags för första vilopausen – det blev dock lite för mycket vila så jag stannade i 10 minuter, fotade, åt, drack och passade på att vattna lite.

Etapp 3: Första specialsträckan

Vid 13 kilometer kom jag fram till första specialsträckan, hoppades nu att jag skulle kunna hitta spår efter Henrik och hans mountainbike. Tidigare hade jag inte sett några bevis för att han verkligen cyklat sträckan men nu när det blev lite blött och löst borde det väl ändå finnas några spår. Jo men visst, här fanns det spår efter en cykel, frågan var bara vem som hade varit med honom. Kanske körde han fram och tillbaka i leran…

Innan jag lämnade skogen kom jag till en fin plats där det fanns fullt med spindelnät som var daggfyllda och som lyste lite läbbigt i solen. Nu kände jag äntligen lite värme och hoppades att solen skulle hålla sig framme resten av dagen.

Etapp 4: Mellby Industriområde – Lärjedalen

När jag lämnat skogen kom jag ut på vägen som går mellan Partille och Angered. Åter igen var det uppför och jag började fundera på vad Henrik hade tänkt när han kom cyklande här, var det gott att komma ut på asfalten och trampa eller var det bara något onödgt ont med asfalt ner till Lärjedalen. Jag började fundera på hur ”The Fruitarian” (ultralöpare som lever på frukt) hade definierat ultralöpningens tre steg, kroppen mår bra och man springer, kroppen  vill sluta men nu förhandlar hjärnan med kroppen om fortsatt löpning, steg tre då har även hjärnan gett upp och då springer kroppen av sig själv… Efter 15km började jag bli lite trött och fick tankar som att det var lika bra att korta av och springa hem men lyckades ändå ta mig till Lärjedalen. Sista biten var en lång nedförsbacka som jag på fredagen hade cyklat på väg hem från jobbet. Fick för mig att förlänga hemvägen och hamnade utmed Lärjeån.

Etapp 5: Lärjeleden

Nu var jag framme vid Lärjeleden och hade gjort 17km, nu återstod 13km (ett vanligt långpass) och det skulle vara nerför i 5km trodde jag. Men där hade jag fel, första delen av Lärjeleden gick upp och ner för sandbankarna som ån en gång i tiden hade skapat. Först efter halva sträckan blev det lite mindre kuperat och mer jämnt nerför.

Nu såg jag två rådjur som inte fattat att det var dags att ställa om till sommartid utan var kvar vid vattenbrynet trots att klockan närmade sig halv nio.

Här såg jag fler spår efter Henrik och visste att jag var på rätt väg. Var lite orolig för banan inne på Kviberg. Hade inte memorerat den sista biten så det kunde gå hur som helst.

Etapp 6: Burmabacken

Lämnade Lärjedalen efter 22km och svände upp mot Burmabacken. Nu undrar jag hur Henrik lyckades komma förbi avspärrningarna och ta sig upp för backen. Den enda trafiken som var tillåten var den som gick nedför backen. Kämpade på och återigen fick jag dåliga tankar som tycke att ag varit duktig och gott och väl kunde springa hem direkt när jag kommit in på Kvibergsområdet. Lyckades ta mig springandes upp för backen och in i Kortedala.

Etapp 7: Kortedala – Kviberg

Här hade jag hoppats att folket skulle gått man ur huse för att hylla den galne löparen men inte – jag såg inte en människa på Kortedala torg. Fortsatte lugnt ner till Kviberg.

Etapp 8: Ärevarv och sedan slutpurt

Äntligen var jag inne på Kviberg och GPS:en visade att jag sprungit 25km och nu hade jag bara fem tänkta kilometer kvar innan jag skulle vara hemma igen. Sprang in på nya elljusspåret och fortsatte på blå-spåret för att ta mig runt fotbollsplanerna. Sprang om en annan löpare medans jag rotade i ryggan efter mer ”powerbar” och vatten. Nu började det kännas att jag varit ute i 3,5 timmar och Burmabacken hade satt sina spår i låren. Nu närmade jag mig läget att kroppen bara springer av sig själv vilket jag upplevt en gång tidigare när jag sprang Sandsjöbacka Trailmarathon. Då gick den sista milen av sig självt.

Inne på kviberg hittade jag inga spår efter Henrik men förmodligen hade dom blåst bort. Spurtade i mål efter att ha varit ute i 3:45:45. Det blev en otroligt fin tur med fina naturupplevelser. Solen sken och det gjorde jag också när jag duschat och stod och lagade en välförtjänt lunch.

Kommer nog att försöka springa sträckan en gång till innan Stockholm Marathon.